Brister i genomförda jordbruksåtgärder mot övergödning

Trots många åtgärder så som våtmarker, skyddszoner och fosfordammar är arbetet mot övergödning i Sverige långt ifrån tillräckligt. I en rapport från Vattenmyndigheterna konstateras att många insatser för att minska utsläpp av fosfor och kväve hamnar på fel plats. Niklas Holmgren, strateg vid Vattenmyndigheten i Södra Östersjön lyfter i en intervju med VA-guiden fram större och mer inriktat finansiellt stöd som en nyckelfaktor för att få till fler träffsäkra åtgärder.

Utsläppen från jordbruket behöver årligen minska med omkring 1,6 miljoner kilo kväve och 385 000 kilo fosfor för att miljökvalitetsnormerna för vatten ska kunna nås till 2027. Det visar en effektuppföljning som Vattenmyndigheterna har gjort och som presenteras i rapporten ”Brister i genomförda jordbruksåtgärder mot övergödning” (Vattenmyndigheterna, 2025).

Fler åtgärder behövs – och på rätt plats

En av personerna bakom rapporten är Niklas Holmgren, strateg vid Vattenmyndigheten i Södra Östersjön. Han menar att det visserligen har genomförts många jordbruksåtgärder de senaste åren – men inte i tillräcklig omfattning och allt för ofta på fel plats.

– Även om vår metod att beräkna åtgärdsbehovet på vattenförekomstnivå kan anses vara något grov är det tydligt att en alldeles för stor andel av dagens åtgärder inte har placerats där de gör mest nytta.

En övergödningsåtgärd som enligt vattenmyndigheternas definition hamnar på ”rätt plats” innebär att den genomförs i en vattenförekomst där det finns ett faktiskt åtgärdsbehov av kväve eller fosfor, och/eller att det finns en påvisad risk att miljökvalitetsnormerna för vatten vad gäller övergödning inte kommer att kunna gå att nå till 2027.

Rapporten visar exempelvis att det under 2024 satsades nästan 380 miljoner kronor på åtgärder så som våtmarker, skyddszoner, fosfordammar och strukturkalkning, men att omkring 76 miljoner kronor av dessa gick till insatser som inte hade någon direkt effekt på övergödningsproblematiken.

Förändrade och mer träffsäkra stöd behövs

För att öka övergödningsåtgärdernas träffsäkerhet och effektivitet lyfter Niklas Holmgren fram ett flertal aspekter. Det handlar både om vikten av att använda kartverktyg så som Länsstyrelsens ”Övergödningskartan” för att se var åtgärdsbehovet verkligen finns, och att uppsökande verksamhet tillsammans med rådgivning till lantbrukare behöver riktas mot områden med störst behov av att minska utsläppen av näringsämnen.

– Men för att klara det totala betinget vad gäller kväve och fosfor räcker det inte med vad länsstyrelser eller kommuner gör. Det handlar också om omfattningen och utformningen av stödsystemen till jordbruket och LOVA (Lokala vattenvårdsprojekt).

Han berättar att det från början enbart gick att söka LOVA-stöd för övergödningsåtgärder, men att stödet numera kan sökas för många andra typer av vattenmiljöåtgärder.

– Vattenmyndigheten har beräknat hur man skulle kunna klara betingen för näringsämnen så att god status för övergödning kan nås. Förändringarna i vad stödet kan användas till innebär dessvärre att det inte längre finns tillräckligt med finansiering för att nå dessa mål.

Han ser också en risk i att lågt söktryck vad gäller finansiellt stöd i vissa områden tolkas som bristande intresse, när orsaken i själva verket ofta är för låga ersättningsnivåer, krångliga ansökningsprocesser och ett svårt regelsystem. Därför menar han att lösningen ligger i att göra stöden enklare, mer lönsamma och bättre anpassade till var åtgärderna gör störst nytta.

– Stöd borde bara kunna fås för åtgärder i ”rätt” områden. Så fungerar det redan för flera av miljöstöden inom jordbruket idag. Det borde även kunna vara möjligt för lantbrukare att faktiskt tjäna pengar på att göra miljöåtgärder. Samhället borde helt enkelt kunna köpa en ”ekosystemtjänst”, på samma sätt som vi köper livsmedel som produceras.

Niklas Holmgren ser också potential i ett resultatbaserat system där ersättning ges utifrån hur mycket fosfor eller kväve som en åtgärd avser att rena, oavsett åtgärdstyp. Men för att ett sådant system ska kunna bli verklighet krävs nya regler och stödformer och ett ökat samarbete mellan Jordbruksverket och Havs- och vattenmyndigheten.

När det gäller vilken typ av fysiska åtgärder som bör prioriteras framöver vill han dock särskilt lyfta fram anpassade skyddszoner.

– Dessa är mycket kostnadseffektiva, men ersättningsnivåerna är som sagt för låga i högproduktiva områden, vilket gör att lantbrukare inte har tillräckliga incitament att söka stödet.

Reaktioner på rapporten

På frågan om hur politiken reagerat på rapportens slutsatser konstaterar Niklas Holmgren att några direkta reaktioner från politiker ännu inte kommit. Däremot har vissa lokala åtgärdssamordnare hört av sig och känt sig utpekade vad gäller slutsatserna om bristande träffsäkerhet på genomförda åtgärder. Detta tycker han är olyckligt.

– Det är inte de lokala åtgärdssamordnarna som är problemet, utan hur stödsystemen är utformade.

Slutsatserna från Vattenmyndigheternas rapport är i varje fall tydliga: takten i åtgärdsarbetet vad gäller övergödning från jordbruket måste öka markant. Kväveåtgärderna behöver fördubblas och fosforåtgärderna femdubblas, samtidigt som uppföljningen av projekten stärks för att säkerställa att statliga medel används på ett mer träffsäkert sätt.

Ta del av den fullständiga rapporten via Vattenmyndigheternas webbplats eller ladda ner den via Bifogade filer nedan.