Mitt i centrala Söderhamn pågår ett omfattande arbete för att återställa Söderhamnsån och stärka havsöringens möjlighet till vandring och lek. Projektet, som leds av Juha Salonsaari vid Ljusnan-Voxnans vattenvårdsförbund, har kantats av geotekniska svårigheter, kulturmiljökrav och arbetsmiljöfrågor, men också resulterat i nya strömmiljöer och lekområden för fisk. Erfarenheterna visar hur komplext det kan vara att genomföra naturvårdsåtgärder i stadsmiljö.
– Många av oss som driver olika typer av biotopvårds- eller restaureringsprojekt i Sverige är miljöutbildade. Vi tänker ekologi, inte entreprenad. Men när man tar in en 20-tons grävmaskin innebär det alltid en risk. Jag tror att kunskaperna om arbetsmiljö och ansvar kan vara en blind fläck i många naturvårdsprojekt.
Det säger Juha Salonsaari, vattenvårdskonsulent vid Ljusnan-Voxnans vattenvårdsförbund när jag ringer upp honom för att höra mer om hur det går med biotopvårdsarbetet i Söderhamnsån.
Men vi tar det från början.
Söderhamnsån – en nyckel för havsöringens framtid
De flesta kustmynnande vattendrag i Sverige är idag kraftigt påverkade av olika typer av vandringshinder eller har problem med övergödning. Längs med Söderhamnskusten har detta haft en negativ effekt på förekomsten av rovfiskar så som havsöring, gädda och abborre, vilket har förstärkts ytterligare av överfiske och en ökande predation från säl och skarv.
Söderhamnsån rinner genom centrala Söderhamn och har pekats ut som en av de prioriterade vattenförekomsterna när det gäller att stärka populationen av havsöring.
– Det finns stor potential för att havsöring ska trivas i hela Söderhamnsån, men redan längst ner där ån mynnar ut i havet finns ett partiellt vandringshinder. Dessutom är delar av ån som rinner genom centrala staden extremt påverkad av stadsmiljön. Det handlar om bland annat konstgjorda vattenspeglar, betongklackar, kraftiga fall och avsaknad av naturliga svämplan i ån som hindrar fisken från att ta sig upp och vattnet att svämma ut vid högflöden, säger Juha Salonsaari.
Åtgärder i etapper
Eftersom problematiken med vandringshinder i ån är så pass omfattande, har det varit nödvändigt att dela in arbetet med åtgärder i flera olika etapper.
Den första delen av det praktiska arbetet skedde under 2024 och gick ut på att avlägsna delar av ett vandringshinder i ån som låg i höjd med Smäckbron. Där plockades delar av ett gammalt skibord bort och man har även gjutit upp en hästskoformad konstruktion under bron för att dämpa vattenflödet och trycka ut det mot sidorna. VA-guiden har i en tidigare artikel rapporterat om just arbetet vid Smäckbron.
– Dessa åtgärder ska sedan kompletteras med att vi höjer vattennivån precis nedströms bron med omkring 60 centimeter för att få upp vattennivån och ytterligare underlättar för fisken att simma in. Idag är det nämligen ett ganska stort fall där.
Den andra och senaste åtgärden har fokuserat på en plats i Söderhamnsån som kallas Hästbevattningen. Namnet kommer ifrån tiden då häst och vagn var det främsta transportmedlet i staden och platsen användes för att låta hästarna dricka.
– Det här var tidigare ett lugnflytande område där man hade höjt och jämnat ut vattennivån. Vi sågade och bilade bort en betongklack och grävde sedan ur delar av materialet som sedimenterade på botten av ån.
När arbetet med att gräva upp sediment var klart lades sedan stenar, block och lekgrus i för att skapa ännu mer gynnsam miljö för öringen.
– Sträckan har nu har gått från att vara en ganska sunkig, igenslammad del av ån till en strömmiljö där havsöringen kan gå upp och leka mitt i centrala Söderhamn. Faktum är att vi redan under sensommaren sett mindre öring i de nyrestaurerade delarna.
Geotekniken sätter käppar i hjulet
Men innan någon grävmaskin kunde sätta skopan i ån krävdes mycket förberedelser och förstudier. Att göra åtgärder i ett så pass stadsnära vattendrag som Söderhamnsån gör nämligen förutsättningarna särskilt komplicerade. Framför allt visade sig de geotekniska förhållandena vara mer problematiska än väntat.
– Hela stadskärnan är byggd på tjocka lager av lera som sedan är överlagrade med olika typer av fyllnadsmassor. Därtill saknades det kännedom om de lokala förutsättningarna inom våra åtgärdsområden. Det här har gjort det mycket utmanande att arbeta med tunga maskiner nära ån.
Ursprungligen var planen att arbeta från åns kajkant med grävmaskin, men det visade sig omöjligt.
– Vi fick i stället bygga en ramp av stålplåtar för att avlasta och kunna ta oss ner i ån med maskin, och sedan jobba direkt i ån med grävmaskinen. Dessutom fick vi ta in en lastbil med lyftkran för att kunna sänka ner sten och block på de platser där grävmaskinen inte kunde ta sig ner. Det var inte alls en del av den ursprungliga planen, men var det enda sättet att få jobbet gjort.
De besvärliga markförhållandena kommer också innebära att man framöver sannolikt behöver använda sig av mer tekniska lösningar vid Smäckbron för att kunna säkerställa att fisk kan vandra tillfredsställande.
– Vi hade så klart velat jobba med naturligt material överallt, men nu måste vi sannolikt i stället använda betongelement eller T-stöd och i stället fylla mellanrummen med naturmaterial. Det fungerar praktiskt men är inte lika ekologiskt tilltalande. Å andra sidan kommer åtgärderna att smälta in rätt obemärkt i den övriga stadsmiljön.
Kulturmiljön krävde arkeologiska insatser
Parallellt med geotekniken visade sig även kulturmiljöfrågorna komplicera arbetet. Hela Söderhamns innerstad är nämligen utpekad som stadsmiljölager från år 1850.
– I samband med att sedimentet vid Hästbevattningen skulle tas bort uppmärksammade Länsstyrelsen oss på att det dels var nödvändigt med en kulturmiljöutredning, dels att vi behövde ha med en arkeolog som på plats gick igenom det uppgrävda materialet både visuellt och med en metalldetektor.
Samarbetet med både Länsstyrelsen och deras utpekade arkeolog gick mycket bra. Utredningen visade inte heller på något av större kulturmiljövärde och arbetet kunde därför slutföras enligt plan.
Anpassning av åtgärder till stadsmiljö
Att genomföra biotopvårdande åtgärder i en miljö likt Söderhamnsån innebär också att man har behövt tänka annorlunda vad gäller åtgärdernas utformning, jämfört med om liknande åtgärder hade gjorts längs med en strömsträcka i skogsmiljö.
– Om vi hade arbetat i en mer naturlig miljö skulle vi exempelvis kunna låta vattnet svämma ut över vattendragets naturliga svämplan när flödena blir höga. Här i staden går inte det utan vi är begränsade till den konstgjorda vattendragskorridoren. Det betyder att vi måste tänka extra mycket på materialvalet i åtgärderna, så att inte det blir för små strukturer som spolas bort vid höga flöden. Vi har därför valt att överdimensionera vissa delar för att de verkligen ska stå emot vattnet.
Vattenflödet i Söderhamnsån är dessutom extremt dynamiskt och kan gå från några få liter per sekund till upp emot 20 kubikmeter under loppet av ett och ett halvt dygn.
– Det finns inga sjöar och knappt några våtmarker kvar i systemet vilket gör att man får se till att alla åtgärder har stöd som håller dem på plats. Även lekbottnarna behöver stöttas upp med hjälp av ordentligt tilltagna stenstrukturer, så att gruset inte åker med nedströms och hamnar i havet vid nästa vårflod. Dessutom har det dynamiska flödet inneburit att det bara går att arbeta i ån när flödet förväntas vara lågt under en tid framöver, vilket i sig ska synkroniseras med avstängning av trafik med mera.
”Utred geotekniken ännu tidigare”
På frågan om lärdomar från projektet hittills kommer Juha Salonsaari in på vikten av att genomföra de geotekniska undersökningarna så tidigt som möjligt.
– Jag hade utrett geotekniken betydligt tidigare om jag fått börja om. Vi insåg för sent att markförhållandena var så dåliga att man knappt kunde rulla ut med en sparkcykel mot kajkanten. Det blev en dyrköpt lärdom som kostade både tid och pengar.
Utöver geoteknik och kulturmiljö har också trafik och ledningar inneburit problem för arbetet.
– Vi har fått stänga av broar och trafik i stan, något man ofta slipper tänka på när man gör liknande åtgärder i skogsmiljö. Under ån ligger dessutom fiber, el och VA-system kors och tvärs. Allt det måste identifieras, mätas in och tas hänsyn till innan man kan gå vidare. Det är helt enkelt en annan verklighet än ute i skogen.
Arbetsmiljöansvaret ofta en blind fläck i naturvårdsprojekt
En av de största insikterna har dock varken handlat om teknik eller geologi, utan om ansvar. Som åtgärdssamordnare och dessutom byggherre i det här projektet insåg Juha Salonsaari snart att arbetsmiljöfrågorna är oerhört viktiga.
– Jag har lärt mig att det inte räcker att vara ekolog i sådana här projekt. Man måste även vara jurist, trafikkunnig, arkeolog och nästan terapeut för att kunna hantera motstående intressen och potentiella konflikter. Men framför allt att rollen som byggherre innebär ett stort ansvar vad gäller arbetsmiljön.
Projektet har bedrivits som totalentreprenad med Ljusnan-Voxnans vattenvårdsförbund som byggherre. Enligt lag är det därför vattenvårdsförbundet som också har det yttersta ansvaret för arbetsmiljön.
– Många verkar tro att man kan avtala bort ansvaret, men det går inte. Arbetsmiljön är alltid byggherrens ansvar, även om man tar in konsulter som arbetar under totalentreprenad. Och det är inget man kan ta lätt på, utan en eventuell olycka skulle kunna få allvarliga konsekvenser.
Han menar att arbetsmiljöansvaret är en blind fläck i många naturvårdsprojekt.
– Många av oss som driver olika typer av biotopvårds- eller restaureringsprojekt i Sverige är miljöutbildade. Vi tänker ekologi, inte entreprenad. Men när man tar in en 20-tons grävmaskin innebär det alltid en risk. Jag tror att kunskaperna om arbetsmiljö och ansvar kan vara en blind fläck i många naturvårdsprojekt.
Jag tror därför att vi måste bli bättre på att förstå hela kedjan – från planering till genomförande.
”En lärandeprocess hela vägen”
Trots utmaningarna ser Juha Salonsaari tillbaka på arbetet som mycket givande.
– Det har varit ruskigt spännande och ibland frustrerande, men framför allt väldigt lärorikt. Vi har fått en helt ny förståelse för vad som krävs när man arbetar i en sådan här urban miljö. Jag hoppas att våra erfarenheter kan hjälpa andra som står inför liknande projekt.
Nästa steg är att åtgärda vandringshindret vid Smäckbron fullt ut och därefter förhoppningsvis även den så kallade Kvarndammen, ett av de största vandringshindren för havsöring i centrala Söderhamn. Även nere vid Smäckbron visade sig de geotekniska förutsättningarna vara mycket dåliga, så återigen får man försöka tänka utanför boxen.
–Vi kanske måste jobba från någon av broarna eller vägarna med hjälp av kranbil i stället för med grävmaskin i själva ån, men då måste vi samtidigt hantera trafikavstängningar och andra utmaningar. Det är hela tiden en balans mellan det praktiska, tekniska och ekologiska.
Arbetet i Söderhamnsån har finansierats med hjälp av medel från Naturskyddsföreningens fond, Bra miljöval och beräknas uppgå till mellan 1 000 000 – 1 500 000 kronor avseende sträckan Smäckbron till uppströms Hästbevattningen. Förhoppningen är att samtliga åtgärder ska vara genomförda under 2027.
Relaterade artiklar
