Fredriksdalsvikens våtmark i Kristianstads Vattenrike är landets första anläggning som specifikt renar järn och aluminium i dräneringsvatten från invallad jordbruksmark. De första uppföljande studierna visar att våtmarken har en tydlig reningseffekt, men att faktorer som pH, syresättning och uppehållstid är avgörande för hur väl anläggningen fungerar.
Kristianstads Vattenrike utsågs 2005 till Sveriges första biosfärområde. Vattenriket är cirka 900 kvadratkilometer stort och omfattar nästan hela Kristianstads kommun. Det är mycket artrikt med ett välbevarat kulturlandskap. Genom Vattenriket rinner också Helge å, som kantas av våtmarker och strandängar.
På grund av områdets sura sulfidjordar har dock järn- och aluminiumutfällningar från utdikad och invallad jordbruksmark länge varit ett problem. Metallhaltigt dräneringsvatten pumpas ut i ån och omgivande våtmarker där det orsakar försurning och skador på växt- och djurliv. Problemen blev extra tydliga efter översvämningar sommaren 2007, då stora mängder järn- och aluminiumhaltigt slam täckte strandängarna längs med ån.
Första anläggningen specifikt för rening av järn och aluminium
Mot denna bakgrund tog Biosfärskontoret, i samarbete med en rad aktörer, initiativ till landets första pilotanläggning specifikt för rening av järn och aluminium. I anläggningen, som ligger vid Fredriksdalsviken och som stod färdig 2024, leds dräneringsvatten från den invallade jordbruksmarken genom en konstruerad våtmark med omväxlande grunda och djupa zoner. Reningen sker genom syresättning, oxidation och sedimentation av metaller. Våtmarken är cirka två hektar stor och tar emot vatten från omkring 300 hektar åkermark.
Trots att anläggningen är relativt ny har viss uppföljning av dess funktion redan kunnat genomföras. Resultatet från utvärderingen sammanfattas i en ny rapport från Biosfärsområdet.
Rapporten ger även en generell översikt över problemet med just järn- och aluminiumutfällningar från invallade jordbruksmarker och hur dessa påverkar vattenmiljön. Den beskriver även erfarenheter från Danmark, förutsättningarna i Kristianstads Vattenrike samt utformningen och byggandet av pilotanläggningen vid Fredriksdalsviken. Vidare diskuteras behovet av underhåll, kompletterande åtgärder och koppling till miljölagstiftning.
Så har våtmarkens funktion utvärderats
För att bedöma våtmarkens funktion har forskare och studenter genomfört provtagningar vid in- och utlopp, analyserat pH, syre och metallhalter samt utfört sedimentationsförsök. Därutöver har man gjort laboratorietester där surt vatten blandats med vatten med högre pH för att simulera effekten av neutralisering på reningen. Även artinventeringar har genomförts för att utvärdera hur det biologiska livet påverkas.
Provtagningarna har utförts vid ett flertal tillfällen under vintern och våren då variationer i flöde och pH är som störst. I laboratoriestudierna har även olika blandningsförhållanden och tidsintervaller testats för att undersöka hur snabbt järn och aluminium fälls ut vid höjt pH.
Betydelsen av pH, syresättning och uppehållstid
Resultatet av utvärderingen visar att våtmarken fungerar, men med viss variation. En delstudie i form av en kandidatuppsats från Högskolan Kristianstad visade att järnhalten i det renade vattnet minskade med cirka 48 procent och aluminiumhalten med 34 procent. I den studien betonas att ett förhöjt pH och bättre syresättning förbättrar reningen av järn genom en ökad sedimentationshastighet. I fallet för aluminium var det framför allt längre uppehållstid, minst ett dygn, som var avgörande.
En masteruppsats från Lund bekräftade att höjt pH förbättrar sedimentationshastigheten för både järn och aluminium, och att kombinationen av ett högre pH och god syresättning ger bäst resultat. Studien föreslog att kalkfilter eller inblandning av vatten med högre pH kan vara en framtida åtgärd för att optimera våtmarkens funktion. Detta gäller särskilt under vintermånaderna då pH kan vara särskilt lågt på grund av att nederbörd under hösten ökat avrinningen från omgivande sur mark.
Genomförda simuleringarna i labb visade samtidigt att en blandning med 50 procent vatten med högre pH gav nästintill fullständig järnreduktion (99 procent). För aluminium var effekten också märkbar, men främst vid en längre uppehållstid (24 timmar).
Artinventeringarna visade samtidigt på låg biologisk mångfald i våtmarken, med få arter och individer vid både inlopp och utlopp. Resultaten tyder på att de höga metallhalterna fortfarande påverkar ekosystemet negativt, samtidigt som våtmarkens unga ålder kan ha begränsat etableringen av biologiskt liv.
Trots de positiva resultaten menar författarna att utloppsvattnet från anläggningen fortfarande för järn- och aluminiumhaltigt för att ekologisk påverkan helt ska undvikas. Vegetationen i våtmarken var vid tillfället för utvärderingen ännu inte fullt etablerad, vilket kan vara en orsak till de allt för höga halterna.
Några lärdomar från Fredriksdalsvikens pilotanläggning:
- Ett pH över 6 och god syresättning är avgörande för att järn och aluminium ska fällas ut effektivt.
- Lång uppehållstid, minst 24 timmar, och vegetationsrika ytor förbättrar sedimentationen och oxidationen.
- Reningskapaciteten varierar med säsong. Vintertid med lågt pH och höga flöden ger större utmaningar. Effekten är bättre vid låga flöden.
- Underhåll och justering är viktigt. Sediment ackumuleras snabbt och pH kan behöva höjas med exempelvis kalkfilter eller inblandning av kalkrikt vatten från intilliggande åkermark för att bibehålla funktionen.
Fullständig referens: Olofsson, P. (2025). Fredriksdalsvikens pilotanläggning: Först i landet att minska järn och aluminium i vatten från invallad jordbruksmark. Biosfärkontoret Kristianstads Vattenrike. Rapportserien Vattenriket i fokus: 2025:06
Bifogade filer
Relaterade artiklar
