Sveriges lantbruksuniversitet har granskat hur olika åtgärder och stöd påverkar läckaget av kväve och fosfor från jordbruksmark. Effektiviteten varierar, men våtmarker och dammar levererar långt sämre än förväntat. Enligt forskaren och våtmarksexperten Pia Geranmayeh beror det främst på att många anläggningar placeras fel. Dessutom motsvarar inte skötselstödet behoven.
Sverige har länge arbetat för att minska näringsläckaget från jordbruksmark till sjöar, vattendrag och kustvatten. Den aktuella utvärderingen från Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), genomförd på uppdrag av Jordbruksverkets utvärderingssekretariat, har följt hur olika åtgärder påverkat läckaget under perioden 2014–2024.
I undersökningen granskades både stöden och effekterna av åtgärder som fånggröda, mellangröda, vårbearbetning, skyddszoner, vallodling, strukturkalkning, kalkfilterdiken, tvåstegsdiken, reglerbar dränering samt anläggning, restaurering och skötsel av våtmarker och dammar.
De mest effektiva åtgärderna: fånggrödor, mellangrödor och vårbearbetning
När forskarna vid SLU jämförde de åtgärder som fått stöd under de senaste tio åren framstod fånggrödor, mellangrödor och vårbearbetning som de mest effektiva för att minska kväveläckage. Tillsammans bidrog de med att minska mängden kväve som rinner ut från åkrarna med omkring 700 ton per år, och ungefär det dubbla efter 2023 när mellangrödor började användas i större omfattning.
Dessa åtgärder var också effektiva för att fånga upp fosfor, tillsammans med skyddszoner längs vattendrag. Särskilt de första metrarna av en skyddszon bromsar en stor del av den partikelbundna fosforn, vilket gav en minskning på i genomsnitt 2,3 ton fosfor per år före 2023 och nära 4,8 ton per år efter 2023.
Våtmarker och dammar visade däremot betydligt svagare resultat. Trots stora satsningar de senaste åren fångar många av dem mycket lite näring, ibland så lite att effekten blir nästan obefintlig i relation till kostnaderna. SLU-forskaren och våtmarksexperten Pia Geranmayeh förklarar att bristerna framför allt handlar om fel placering och felaktig utformning.
– Vår analys visar att de flesta våtmarker vars syfte är att förbättra vattenkvaliteten varken har rätt placering eller rätt dimensionering för att rena vattnet tillräckligt. Dessutom medför utformningen av skötselstödet att inte alla små anläggningar som är i behov av skötsel kan få någon ersättning.
Skötselstöd som inte täcker verkliga kostnader
En viktig orsak till att våtmarker fungerar sämre än väntat är alltså skötselstödets utformning. Eftersom stödet är arealbaserat missgynnas små våtmarker, trots att de kan ha ett stort skötselbehov. Ersättningen blir därför så låg att den ibland knappt täcker någon del av kostnaden för nödvändigt underhåll. Enligt rapporten kan en enda framkörning av en grävmaskin kan kosta 10 000–20 000 kronor, medan en våtmark på 0,1 hektar bara får omkring 6 000–8 000 kronor i skötselstöd under tio år.
Geranmayeh betonar att skötselbehovet varierar stort mellan olika typer av våtmarker och att det borde avgöra ersättningen.
– Anläggningarna bör få ersättning efter skötselbehovet som skiljer sig utifrån lokala förutsättningar och vilket huvudsyfte våtmarken har. Det gäller särskilt de anläggningar som tar emot mycket näring. Just dessa våtmarker samlar snabbt på sig sediment och behöver därför grävas ur regelbundet för att fortsätta fungera.
Hon menar att två alternativ är möjliga för att lösa problemen framåt: ett höjt skötselstöd som täcker de faktiska kostnaderna, eller särskilda medel för restaurering som kan finansiera större insatser när sediment måste grävas bort för att återställa funktioner.
Rätt anläggning på rätt plats – och rätt stöd
Våtmarker kan leverera många ekosystemtjänster, men ingen enskild anläggning kan vara bra på allt. Enligt Pia Geranmayeh måste därför stöden för anläggning styras så att våtmarker byggs där de gör störst nytta och utformas efter sitt huvudsyfte.
– Om platsen där en våtmark ska anläggas tar emot mycket näringsrikt vatten bör huvudsyftet vara näringsretention. Då behöver våtmarken utformas för att maximera reningen. Markägaren ska då kunna få ersättning för kostnaderna genom stödet för våtmarker med näringsretention, som finns i den strategiska planen för den gemensamma jordbrukspolitiken. Om näringsförlusterna däremot är små på platsen bör våtmarken i stället utformas för exempelvis biologisk mångfald, och då söker man stödet för våtmarker med det syftet.
Hon understryker att avsaknaden av krav på kartunderlag gör att många våtmarker byggs på platser där de inte kan fungera som tänkt.
– Om det inte finns tydliga kriterier nås varken miljömålen Ingen övergödning eller Biologisk mångfald och vi riskerar att slänga pengarna i sjön.
Uppföljning och mätningar avgör om en våtmark blir näringsfälla eller näringskälla
När Geranmayeh blickar framåt ser hon både stor potential och betydande kunskapsluckor när det gäller det fortsatta arbetet med våtmarker, dammar och minskat näringsläckage från jordbruksmark.
– Det finns redan kartunderlag som visar var näringsförlusterna är som störst och hur den hydrauliska belastningen ser ut, vilket gör det möjligt att avgöra var våtmarker har bäst förutsättningar för hög näringsretention.
Samtidigt påpekar hon att det saknas tillförlitliga mätningar av hur våtmarker fungerar över tid, vilket gör dimensioneringen svår.
– För att förbättra dimensioneringen behövs högfrekventa mätningar med sensorer som kan följa flödestoppar och visar när våtmarken blir en näringskälla i stället för en näringsfälla. Idag är det upp till enskilda forskare att söka forskningspengar när det egentligen borde ligga inom ett nationellt uppföljningsprogram av åtgärder.
Hon menar att en mer systematisk uppföljning skulle både minska osäkerheterna och gynna små, kostnadseffektiva anläggningar genom att säkerställa att de placeras och utformas där de ger störst effekt.
Fullständig referens: Blombäck, K., Bieroza, M., Fölster, J., Geranmayeh, P., Johnsson, H., Kyllmar, K., Lindsjö, A., Mårtensson, K., Persson, K., & Wesström, I. (2025). Vattenkvalitet och förluster av kväve och fosfor från jordbruksmark – en utvärdering av stöd och ersättningar i den gemensamma jordbrukspolitiken under åren 2014–2024 (Utvärderingsrapport 2025:14). Jordbruksverket.
Ladda ner den fullständiga rapporten under Bifogade filer nedan.
Bifogade filer
Relaterade artiklar
