”Det är inte arten – utan generna – som avgör risken”

Blågröna lösningar ses som en viktig del av framtidens stadsbyggande, men när nya planteringar anläggs följer också risker. I en intervju berättar Torbjörn Tyler vid Biologiska museet i Lund varför även vanliga arter kan bli problematiska om de har fel ursprung.

Torbjörn Tyler är intendent vid Biologiska museet i Lund och spenderar mycket av sin arbetstid med att artbestämma olika växter som dyker upp runtom i landet. De flesta har samlats in ideellt av botanister och hobbyentusiaster. Detta frivilliga engagemang är enligt honom helt avgörande för att hålla koll på vilka växter som faktiskt sprids i landet.

– Det hela bygger på att någon samlar in en växt och någon identifierar den, eller åtminstone försöker identifiera den. Och det är ju nästan bara ideella personer som samlar in växter för artbestämning.

Under de senare åren har invasiva främmande arter fått ökad uppmärksamhet som ett hot mot den biologiska mångfalden. EU listar ett antal arter som är förbjudna att importera, sälja, överlåta eller sprida i naturen inom unionen. I Sverige planeras dessutom en kompletterande lista anpassad till nationella förhållanden.

Enligt Torbjörn Tyler är det inte bara vilka arter som importeras som spelar roll. Lika viktigt är så kallad proveniens, det vill säga växternas genetiska ursprung.

Proveniens: den förbisedda riskfaktorn

Att en art redan finns i Sverige betyder inte att alla dess genetiska varianter gör det. Därför kan även ”inhemska” arter utgöra en risk om de härstammar från fel region. Torbjörn Tyler förklarar:

– I grunden handlar det om spridning av främmande organismer och deras gener. Egentligen spelar det inte så stor roll om arten som sådan har funnits i Sverige under lång tid. Finns inte genotypen här sedan tidigare är den främmande och hoten likartade som med invasiva arter.

Införda växter kan dels konkurrera ut lokala populationer, dels hybridisera med dem. På så sätt kan hela ekosystems genetiska struktur förändras.

– Det som är speciellt med främmande provenienser av inhemska arter är att det ofta inte finns något som hindrar att de sprider sina gener vidare. I den mån dessa gener har någon ekologisk effekt så kommer de ju att förändra sina inhemska släktingar.

Sådana förändringar kan sprida sig i flera led genom ekosystemet. Växter, svampar, insekter och andra organismer är ofta anpassade till varandra efter lång samevolution.

– Alla förändringar i naturen får följdförändringar i många led. Det blir snabbt väldigt komplext. Främmande växter påverkar andra organismer, vilka i sin tur påverkar andra organismer som i sin tur påverkar hela ekosystemet.

”Klimatargumentet håller inte”

Ett vanligt argument för att införa nya arter är att de ska klara ett framtida varmare klimat, inte minst i städer som drabbas extra hårt av värmeböljor och torka. Men Torbjörn Tyler avfärdar resonemanget.

–  Det är ett resonemang som man ofta hör, men jag uppfattar det väldigt mycket som ett svepskäl. Vi har än så länge inte sett några klimatförändringar som gör att våra inhemska arter inte skulle kunna överleva. Det är rätt långt dit skulle jag säga.

Träd i stadsmiljö är något som engagerar många. Att plantera nya träd är dyrt och valet av trädslag kan vara viktigt för att ge bästa möjliga förutsättningar att trivas på platsen. Torbjörn Tyler anser dock inte att klimatargumentet ger något stöd för att välja utländska arter även bland stadsträden.

–  Det går att odla arktiska träd utan att de dör av värmeslag, det är egentligen inte det som är problemet. Stadsmiljön som odlingsplats är ju speciell men vi har samtidigt möjligheter att skapa den själva. Det hela beror alltså mycket på hur vi väljer att anlägga saker och ting.

Även om antalet inhemska trädarter är begränsat menar Torbjörn Tyler att det finns gott om beprövade trädslag som odlats länge i Sverige och vars risker är kända.

–  Man ju tycka att vi inte har så många inhemska trädslag och det är förstås någon slags begränsning. Men det finns trots allt ganska många träd som har odlats länge i Sverige, så vi behöver åtminstone inte föra in helt nya.

Underskatta inte växternas spridningsförmåga

För att bedöma risker är växters spridningsförmåga central – något många, enligt Torbjörn Tyler, underskattar.

– Folk förstår sällan hur lätt växter egentligen sprider sig. Det är ju en förutsättning för deras överlevnad, så egentligen är det inte så konstigt.

Ett sätt för frön och växtmaterial att spridas till nya platser är att ”lifta” med fåglar och däggdjur. Det gäller inte minst i dagvattendammar, där besökande sjöfåglar kan röra sig över stora avstånd och mellan olika vattenmiljöer. I urbana miljöer betonar dock Torbjörn Tyler att mänsklig aktivitet är en av de främsta spridningsvägarna.

–  Idag skulle jag faktiskt säga att bildäck och skosulor är vanligare spridningsvägar än fåglar och däggdjur.

Det finns ingen komplett förteckning över olika arters spridningsförmåga, utan kunskap måste byggas artspecifikt. Generellt kan man säga att arter som producerar rikligt med frön, särskilt sådana som sprids med vinden, är förknippade med högre spridningsrisk. Växter som har lägre risk att sprida sig är de som är självsterila (som kräver korspollingering) eller de som producerar dåligt med eller inga frön. Klimatförändringarna komplicerar dock saken och gamla sanningar kan komma att omprövas:

–  Även om en växt inte klarar av att sätta frön idag finns ingen garanti för att det inte kan ske framöver i ett varmare klimat.

Den invasiva arten parkslide är just ett sådant exempel, som länge inte ansetts kunna sprida sig med frön i Sverige. På senare tid har man dock konstaterat att det kan ske. Torbjörn Tyler menar även att uppgifter från handeln inte alltid är tillförlitliga. Många växter säljs som hybrider, som då bör vara sterila.

– Om de verkligen är sterila så är det ju på sätt och vis positivt ur biologisk mångfaldssynpunkt. Men ofta är hybrider tyvärr inte helt sterila. Dessutom är mycket av det som säljs som hybrider i verkligheten inte hybrider mellan olika arter.

Viktigt att tänka på platsen

Naturbaserade lösningar som dagvattendammar, regnbäddar och gröna tak är vanliga inslag i stadsbilden på många håll. De kan bidra med många samhällsnyttor så som att fördröja och rena dagvatten samt att sänka temperaturen. Samtidigt har de blivit en inkörsport för främmande växter.

Torbjörn Tyler har själv noterat att det har kommit in en hel del främmande arter via mattor med färdigplanterade växter i dagvattendammar. Ett sådant exempel är främmande proveniens av arten bågsäv (Scirpus radicans), som är sällsynt i Sverige men växer lokalt i Västmanland.

– Den dök plötsligt upp i Blekinge i bland annat en dagvattenanläggning. Där var det tydligen så att företaget hade hämtat den på kontinenten och trodde att de hade sålt skogssäv men i själva verket fått bågsäv.

Andra främmande våtmarksväxter som börjat sprida sig från dagvattenanläggningar är olika kaveldunssläktingar, till exempel kanelkaveldun (Typha laxmannii).

– Kanelkaveldun har vindspridda frön och är nära släkt med våra inhemska kaveldunarter. Hur bra de inhemska kaveldunarter är på att sprida sig vet vi ju alla.

Sedumtak är en annan potentiell spridningskälla av främmande växter. Torbjörn Tyler uppmanar till att tänka på omgivningarna vid anläggning, särskilt om man planerar ett sedumtak i närheten av naturliga hällmarker.

– I Skåne ser jag inte att sedumtak är något problem, här finns ingen naturlig miljö där de växterna kan trivas i. Har man däremot ett sedumtak på till exempel Öland eller i närheten av klipphällar i Uppland kommer de här arterna väldigt snabbt att rymma ut i naturen.

Behövs tydligare regler

Tidigare introducerades främmande arter ofta oavsiktligt, via importindustri eller förpackningsmaterial. I dag fungerar odlingsbranschen själv som den huvudsakliga spridningskällan. Torbjörn Tyler noterar att marknaden erbjuder vad som efterfrågas och vad man kan tjäna pengar på, inte vad som är ekologiskt lämpligt.

– Många tycker att det är roligare med något utländsk och det är ofta lättare att få tag på utländska arter i handeln, tyvärr.

Regelverket för främmande växter i Sverige är splittrat och fokuserar endast på arter, inte provenienser. EU-listan över invasiva arter innebär juridiska förbud, men omfattar endast ett fåtal arter som är problematiska i Sverige. Den svenska risklistan från Artdatabanken saknar juridisk effekt. Bägge listorna omfattar dessutom bara arter som odlats länge och redan ställer till problem i naturen.  Det gör att branschen i praktiken har stor frihet att introducera nya växter, även sådana som aldrig tidigare odlats i landet.

Ett av Torbjörn Tylers tydligaste medskick handlar därför om nationell reglering:

– Jag tycker inte det borde vara tillåtet att odla arter som inte har odlats i landet tidigare. I varje fall inte utan någon slags godkännande.

Lösningen: lokalt material och kontraktsodling

Torbjörn Tyler menar att branschen behöver tänka helt annorlunda kring hur växter införskaffas.

–  När det handlar om mer storskaliga projekt och i naturnära miljöer borde det egentligen vara ett krav att man alltid använder lokalt växtmaterial.

I framtiden hoppas han att plantskolorna i högre grad kommer syssla med kontraktsodling, snarare än att importera färdigkrukade plantor.

–  I stället för att fråga plantskolan vad de har att sälja ska man kunna säga: ”Jag har samlat in det här lokala materialet, kan ni odla upp det åt mig så jag får 10 000 plantor som jag kan plantera ut?”

Att samla frön ingår i allemansrätten, så länge det inte rör sig om fridlysta arter. Fröinsamling i naturreservat är också tillåtet förutsatt att det inte finns särskilda restriktioner i reservatsföreskrifterna som förbjuder det. Själva insamlandet skulle kunna utföras av beställaren själv eller ges i uppdrag åt någon annan. I många fall räcker det sedan med en enda växtsäsong för att producera tillräckligt med plantor.

Enligt Torbjörn Tyler skulle det behövas nya rutiner för den här typen av insamling och odling men han tror inte att det skulle behöva vara allt för komplicerat. Beställaren har dock ett stort ansvar i att skapa efterfrågan på sådana tjänster.

–  Det är klart att ingen plantskola kan hålla på att odla upp lokalt material av alla tänkbara arter i hopp om att någon ska köpa det. Det måste bli en kontraktsodling av något slag.

Idag finns ett fåtal återförsäljare som erbjuder inhemska provenienser, alltså växter som åtminstone har genetiskt ursprung från Sverige.

–  Pratensis är störst. Sen har vi Lilla Beddinge Frö och kanske någon ytterligare, fast då i väldigt liten skala. Dessa sysslar dock mest med omvandling av gräsmattor till ängar eller liknande.

Från god vilja till verklig nytta

Många gröna projekt marknadsförs med att de ”gynnar biologisk mångfald”. Torbjörn Tyler menar dock att begreppet ofta används slentrianmässigt.

– Det har tyvärr blivit så att väldigt mycket av det som sägs göras för biologisk mångfald inte på något vis är bra för biologisk mångfald, av olika skäl.

Han poängterar att den faktiska nyttan för naturen inte beror på hur planteringen ser ut utan på det genetiska ursprunget. ”Fel” växter gör i bästa fall liten eller ingen nytta och kan i värsta fall orsaka skada beroende på deras förmåga att sprida sig, hybridisera eller förändra lokala ekosystem. Trots den pågående ökningen av främmande växter i Sverige anser Torbjörn Tyler att det fortfarande är möjligt att vända eller i alla fall bromsa utvecklingen.

– Om spridningen går långsamt och det samtidigt finns någon slags resurser för bekämpning av invasiva arter så har vi en chans att motverka den.

Men för att lyckas krävs medvetenhet och ansvarstagande både odlingsbranschen och beställare.