”Kulturmiljöhänsyn behöver inte en vara en bromskloss i restaureringsarbetet”

Hur kan kulturmiljöer tas tillvara i samband med att sjöar och vattendrag restaureras? Enligt länsantikvarien Britta Roos vid länsstyrelsen Skåne är det fullt möjligt att förena naturvård och kulturarv genom tidig samverkan, rätt kompetens och användbara kunskapsunderlag.

När restaurering av sjöar och vattendrag planeras ligger fokus ofta på fiskvandring, biologiska värden och ekologisk status. Samtidigt rymmer många av dessa miljöer spår av århundraden av mänsklig aktivitet. Här möts två viktiga intressen: behovet av att återställa ekosystem och att värna kulturhistoriska miljöer.

Människans långa historia vid vatten

Britta Roos är länsantikvarie och enhetschef med ansvar för kulturmiljöfrågor på Länsstyrelsen Skåne. Hon beskriver vattenmiljöer som några av de mest kunskapsrika och identitetsskapande miljöer vi har.

– Människan har i alla tider nyttjat vattnet för sin överlevnad, genom bevattning, transporter, kvarndrift och energiproduktion. De här miljöerna kan lära oss mycket om vår historia och om hur vi har utnyttjat naturresurser för att klara vardagen. Många av dem har dessutom sociala värden och betyder något för platsens identitet och karaktär.

Samtidigt menar hon att det dessa lämningar ofta setts som ett hinder snarare än som något värdefullt i modern vattenförvaltning.

– I arbetet för god vattenkvalitet har kulturlämningarna ibland uppfattats som något negativt, exempelvis genom att de utgör hinder för fisk och andra organismers rörlighet. Den stora utmaningen för oss som arbetar med dessa frågor har därför varit att få alla att förstå att kulturmiljöhänsyn inte är något som går att välja bort utan en nödvändig del av arbetet med restaureringar och prövningar av vattenverksamhet.

Tre nycklar till fungerande vatten- och kulturmiljöarbete

Enligt Britta Roos såg arbetet med kulturmiljö och vatten annorlunda ut innan länsstyrelserna började arbeta mer aktivt med frågorna. Då saknades både struktur, rutiner och kulturhistorisk kunskap.

– Vi hade nästan ingen grund att stå på när vi började. Men med åren har vi byggt upp både kunskap och kontakter. Det gör att vi idag har helt andra förutsättningar att förstå varandra och hitta lösningar som tillgodoser flera behov och intressen.

Lärdomarna från länsstyrelsernas arbete visar att framgångsrika restaureringsprojekt vilar på tre ben: grundläggande kunskap om hur vattenmiljöer, kulturmiljöer och förvaltningsprocesser fungerar i praktiken, etablerade kontakter mellan inblandade aktörer samt en ömsesidig förståelse för varandras utgångspunkter.

– När dessa aspekter finns på plats går även riktigt svåra avvägningar att hantera. Om man tidigt hittar en samsyn kring vilka värden som ska beaktas går det ofta förvånansvärt bra att hitta kompromisser.

Kunskapsunderlag som fungerar i praktiken

Inventeringar runt om i Sverige visar att kulturmiljöer vid vatten är både många, varierade och ofta tidigare okända. Det gör att behovet av tydliga och användbara kunskapsunderlag är stort. Britta Roos menar dock att det inte handlar att skapa perfekta eller heltäckande arbetssätt.

– Det är egentligen ganska enkelt. De kunskapsunderlag som faktiskt finns och används är också de som fungerar bäst.

Britta Roos förklarar att arbetssätten också skiljer sig åt mellan olika delar i Sverige, helt enkelt eftersom de vattenanknutna lämningarna ser så olika ut.

– Vi har jobbat väldigt varierat med kunskapsunderlag på olika ställen i landet. Det beror dels på att kulturmiljön skiljer sig åt beroende på om man befinner sig vid en skånsk bäck eller en norrländsk nationalälv.

Utöver de geografiska skillnaderna har även resurser och tidigare arbetstraditioner påverkat hur underlagen tagits fram. Därför har länsstyrelserna sedan länge lämnat tanken på att skapa en gemensam nationell standard för kulturmiljöbedömning. Det betyder dock inte att det helt saknas stöd.

– Det finns bättre vägledning idag, till exempel metodiken från Riksantikvarieämbetet för hur man kan bedöma känsligheten hos vattenanknutna kulturmiljöer i samband med vattenvårdsåtgärder.

Kunskapsunderlag räcker dock inte heller om de inte följs av rätt kompetens. Därför är tidig involvering av personer med antikvarisk eller kulturhistorisk kunskap avgörande för att lyckas.

– När kulturmiljöperspektivet kommer in sent riskerar konflikter att bli tydligare och kostnaderna högre. Men när experter deltar redan vid de första platsbesöken skapas förutsättningar för lösningar som både är praktiska och väl förankrade.

Lagstiftningen som ram för avvägningar

Lagstiftningen spelar såklart en central roll i arbetet med restaurering av vattenmiljöer, och det gäller särskilt när kulturhistoriskt värdefulla miljöer berörs. Britta Roos förklarar att vattenvårdsåtgärder kan omfatta många olika typer av insatser, allt från miljöanpassningar i befintliga vattenverksamheter till restaurering av vattendrag och återvätning av tidigare våtmarker.

– Vattenvårdsåtgärder kan vara så väldigt många olika saker. Beroende på vad vi syftar på krävs olika processer och tillstånd enligt miljöbalken och de regleringar som hör till.

En av de viktigaste utgångspunkterna är att kulturmiljö ingår i miljöbegreppet i miljöbalken. Det innebär att kulturmiljöhänsyn inte är ett separat spår, utan en integrerad del i varje miljöbalksprövning. Moderna miljövillkor behöver därför utformas så att även kulturmiljövärden tillgodoses.

Utöver miljöbalken finns även en särskild kulturmiljölagstiftning som måste beaktas.

– Många äldre kvarnmiljöer eller andra vattenanläggningar som uppförts innan 1850 utgör idag fornlämningar. Både fornlämningar och byggnadsminnen skyddas av kulturmiljölagen, och där krävs särskilt tillstånd från länsstyrelsen om man utför något arbete som påverkar miljön.

I detaljplanerade områden kan även plan- och bygglagen bli aktuell, och då är det kommunen som är första kontaktpunkt. Dessutom finns det vattenanknutna miljöer som klassats som riksintressen för kulturmiljövården, där konsekvenserna av åtgärder måste bedömas med särskild omsorg. Sammanfattningsvis är regelverket omfattande, och vilka processer som gäller beror på åtgärdens art och lokala förutsättningar. Britta Ros betonar därför vikten av tidig dialog med ansvarig myndighet.

– Som du märker är det mycket att sätta sig in i. Det bästa är därför att vända sig till sin länsstyrelse för att få vägledning i vad som gäller i det specifika fallet.

Vikten av att besöka platsen tillsammans

I många restaureringsprojekt går det att förena biologiska mål och kulturmiljövärden genom relativt enkla och väl anpassade lösningar. Britta Roos framhåller att de mest lyckade åtgärderna ofta är de som smälter in i miljön utan att uppfattas som tekniska ingrepp.

– Jag tycker att de allra bästa lösningarna är de där man inte ens kan förstå att en anpassning har gjorts av kulturmiljöskäl, utan där resultatet känns enkelt och naturligt på platsen.

För att nå dit är det viktigt att alla berörda aktörer träffas tidigt och ser miljön tillsammans. Det ger en gemensam bild av förutsättningarna och skapar bättre förståelse för olika behov.

– Förutsättningarna är ofta bättre om man tidigt kan besöka platsen gemensamt, alltså myndighetspersoner från olika sakområden, verksamhetsutövare, kommunen och andra berörda aktörer. Då kan man fånga olika perspektiv och diskutera möjliga förhållningssätt.

Hon menar även att kulturmiljöhänsyn ofta sammanfaller med verksamhetsutövarens intressen, eftersom målet är att minimera ingrepp i miljön.

– Kulturmiljöhänsyn innebär för det mesta att man vill ha så lite ingrepp som möjligt, och det kan sammanfalla med verksamhetsutövarens önskan att påverka miljön så lite som möjligt och dessutom slippa stora kostnader.

I södra Sverige, där Britta Roos arbetar, är dammar ofta betydelsefulla inslag i lokala miljöer. Där kan det vara viktigt att hitta lösningar som skapar passerbarhet utan att förändra hela anläggningen. Det kan innebära att en faunapassage utformas som ett omlöp, inlöp, överlöp eller som en mer teknisk fiskväg, beroende på platsens förutsättningar.

– Ibland kanske det bara behövs en enklare tröskling på något ställe där det går att passa in i miljön. Ett annat vanligt mål är att bevara äldre anläggningsdelar så att miljöns historia förblir avläsbar.

Ibland behövs undantag

Britta Roos lyfter också fram exempel där kulturmiljökompetens har integrerats direkt i projektorganisationen. I det stora restaureringsprojektet Ecostreams for Life som bedrivs i Västerbotten, Västernorrland och Jämtland arbetar exempelvis en kulturmiljöspecialist i projektgruppen, något som hon framhåller som mycket positivt.

Det finns dock situationer där kulturmiljöhänsyn och ekologiska mål inte går att förena på ett rimligt sätt. I sådana fall kan undantag från miljökvalitetsnormerna vara aktuella, så kallade ”mindre stränga krav”. Dessa beslut är ovanliga, men Britta Roos har själv arbetat med ett av dem.

– I Torpsbäcken vid Övedskloster i Skåne skulle en åtgärd ha medfört för stor skada på kulturmiljön i relation till den ekologiska vinsten. Därför prövades möjligheten till undantag.

Hon betonar att sådana beslut kräver noggranna avvägningar och gedigna underlag, men att de ibland är nödvändiga för att undvika att viktiga kulturmiljövärden går förlorade.

En gemensam väg framåt

För den som vill fördjupa sig i hur kulturmiljö kan integreras i arbetet med vattenvårdsåtgärder finns bra material att ta del av. Britta Roos berättar att länsstyrelserna under många år arbetat med att bygga upp kunskap och ta fram fördjupningar om vattenanknutna kulturmiljöer i hela landet.

– Från länsstyrelsernas sida har vi jobbat med kunskapsuppbyggnad och fördjupningar kring vattenanknutna kulturmiljöer. Vänd dig till länsstyrelsen där du bor för att få reda på vad som finns i just ditt län.

Hon tipsar också om webbplatsen Vårda vattendragens kulturarv, där läsare kan ta del av historisk bakgrund och exempel på kulturmiljöer vid vatten. För den som vill fördjupa sig ytterligare finns även en arkivguide för vattenforskare, som ger en väg in i äldre källmaterial och historiska beskrivningar av miljöerna.

– Riksantikvarieämbetet erbjuder också omfattande stöd. På deras webbplats finns både söktjänster, litteratur och vägledningar för hur kulturmiljöer vid vatten kan bedömas och hanteras i samband med fysiska åtgärder. Britta Roos lyfter särskilt fram vägledningen för att bedöma kulturmiljöers känslighet som ett användbart verktyg i planering och prövning.