I Trollbergets försöksområde i Vindeln har forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet under närmare sex år följt hur grundvattennivåer, vattenflöden och vattenkemi förändras när torvmarker återställs. Resultaten visar att klimatnytta och vattenkvalitet inte alltid går hand i hand.
Det finns närmare en miljon kilometer anlagda diken i Sveriges skogar, ett resultat av århundraden av torrläggning för att öka möjligheterna till skogs- och jordbruk. I dag ligger fokus i stället på att återväta tidigare dikade marker för att minska utsläppen av växthusgaser, öka den biologiska mångfalden och förbättra vattenhushållningen.
Men vilka effekter får egentligen återvätning på vattenkvaliteten? En studie från Trollbergets försöksområde i Vindeln i Västerbotten, ledd av forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), har haft som mål att besvara just den frågan.
Forskarna studerade ett antal avrinningsområden på utdikad torvmark, före och efter åtgärder och jämförde sedan resultatet med ett antal orörda torvmarksområden. Under nära sex år samlade man in data om grundvattennivåer, vattenflöden och vattenkemi. Åtgärderna omfattade återvätning genom dikespluggning på två torvmarker, dikesrensning efter avverkning i två skogsavrinningsområden samt att lämna dikena orörda i två andra avverkade områden.
Återvätning – klimatinsats med baksida?
Återvätning av torvmarker lyfts ofta fram som en klimatåtgärd, eftersom höjda grundvattennivåer minskar torvens nedbrytning och därmed utsläppen av växthusgaser. Men studiens resultat visar att åtgärden samtidigt kan påverka vattenkvaliteten negativt, åtminstone på kort sikt.
Forskarna observerade ökade halter av löst organiskt kol, kväve, fosfor samt flera lagrade föroreningar, bland annat arsenik och bly, i ytvatten från det område där dikena pluggades igen. De ökade halterna beror sannolikt på att vattenflödena blir ytligare och då de ämnen som tidigare varit bundna i torven blir rörliga och kan transporteras ut till vattendragen.
Samtidigt finns en osäkerhet hur länge denna negativa effekt på vattenkvaliteten pågår. Det menar Hjalmar Laudon, professor och ansvarig för skogslandskapsbiogeokemi vid SLU i Umeå, som är en av forskarna bakom studien.
– Rent teoretiskt kan man tänka sig att effekten av tungmetaller kommer att avta snabbare genom att de lakas ur, medan de förhöjda halterna av näringsämnen och kol som produceras på plats möjligen kommer att finnas kvar under en längre tid. Men den här studien har inte pågått tillräckligt länge för att vi ska kunna veta detta med säkerhet.
Han understryker också att lokala förhållanden spelar stor roll för återvätningens effekt på vattenkvaliteten. Ett av de två avrinningsområdena i Trollberget där återvätning genomfördes visade till exempel knappt någon förändring alls, medan det andra uppvisade tydliga ökningar av ett flertal ämnen i vattnet.
– Varje plats är unik, och har sina platsspecifika förutsättningar. Våra resultat skulle kunna indikera att läckaget ökar med andelen diken som läggs igen, men det skulle också kunna bero på att andra förutsättningar skiljer sig åt, exempelvis variationer i grundvattenyta, medellutning eller storleken på nyblivna vattenspeglar efter återvätningen.
Dikesrensning efter avverkning – förbättring eller risk?
Studiens resultat visade också att avverkning i sig resulterade i tydliga försämringar av vattenkvaliteten. Halterna av löst organiskt kol, kväve, fosfor och flera metaller steg när grundvattennivån höjdes och mer ytligt, näringsrikt vatten började dräneras i samband med avverkningen.
Dikesrensning är en metod för att sänka grundvattennivån och därmed delvis motverka effekterna av avverkningen. Forskarna såg att koncentrationerna av organiskt kol, järn samt lagrade föroreningar sjönk tillbaka mot nivåerna före avverkning när dikena hade rensats.
Samtidigt finns också risker med att rensa diken. Undersökningarna visade att partikeltransporten, mätt som totalt suspenderat material, ökade kraftigt efter avverkning och förblev under en tid höga i områden som dikesrensats, särskilt vid höga flöden. Enligt Hjalmar Laudon spelar därför tidpunkten för rensningen stor roll.
– De negativa effekterna av dikesrensning sker framför allt i samband med höga flöden under vår och höst och pågår så länge som ny vegetation inte hunnit etablera sig som binder fast de blottade jordarna. Därför är det viktigt att försöka göra dikesrensningen tidigt under växtsäsongen, att undvika sluttningar och ha stora slamgropar som kan fungera som sedimentfällor nedströms rensningen.
Vidare visade resultatet att när diken lämnades orörda efter avverkning ökade både koncentrationer och export av de flesta lösta ämnen kraftigt. Dessa områden visade större och mer långvarig negativ påverkan på lösta ämnen än de som dikesrensades, medan mängden suspenderat material var mycket högre efter dikesrensningen.
En målkonflikt som kräver försiktighet
Återvätning är viktig för klimatet, men kan alltså samtidigt påverka känsliga vattendrag nedströms. Hur ska då beslutsfattare hantera målkonflikten mellan klimatnytta och vattenkvalitet? Hjalmar Laudon tycker att det är en svår avvägning.
– Vad man kan säga är att man självklart ska satsa på återvätning där de gör störst klimatnytta. Samtidigt bör man undvika att göra återvätningen uppströms känsliga vattenområden. Sådana kan vara rena akvatiska habitat där det finns känsliga och viktiga fiskbestånd men också våtmarkshabitat för vadarfåglar och andra djur som söker sig till sådana miljöer.
I rapporten konstaterar forskarna också att full återhämtning efter en återvätning kan ta decennier, något som understryker behovet av långsiktig övervakning av genomförda åtgärder.
– Det vore rimligt att man gör uppföljningar under hela återhämtningsperioden på åtminstone ett par ställen i landet så att man förstår långtidseffekterna. Vi kan vara ganska säkra på att i de flesta fall kommer restaurering inte att återskapa den ursprungliga miljön utan nya tillstånd som i bästa fall kan ha samma viktiga ekologiska egenskaper och funktioner.
En av flera pusselbitar
Studien från Trollberget är den största och mest omfattande i Sverige och ger ny viktig kunskap i en tid då stora resurser satsas på återvätning. Studien visar att både återvätning och skogsbruksåtgärder påverkar transporten av kol, näringsämnen och föroreningar, och därmed kan försämra vattenkvaliteten. Samtidigt menar forskarna att resultaten inte kan användas för att dra generella slutsatser om hur återvätning och dikesrensning bör prioriteras nationellt.
– Trollberget är en mycket viktig forskningsmiljö, men den speglar inte nödvändigtvis de mest angelägna områdena för restaurering ur miljöperspektiv. Det vi tittat på är en näringsfattig torvmark i Västerbotten. Vi kan lära oss mycket av den, men den är inte en prioriterad våtmark som ska återvätas ur klimatsynpunkt, säger Hjalmar Laudon.
Han betonar också att man inte bör se vare sig dikespluggning eller dikesrensning som universallösningar.
– Båda kan ge både positiva och negativa effekter beroende på plats och syfte. Och det vi har kommit fram till i Trollberget vad gäller vattenkvalitet tar inte bort den positiva effekten av återvätning på andra ekosystemtjänster utan är bara en pusselbit i ett större pussel i att förstå effekterna av en viktig åtgärd.
Ladda ner den fullständiga rapporten under Bifogade filer.
Fullständig referens: Laudon, H., Mosquera, V., Eklöf, K., Karimi, S., Wallin, M., Zannella, A., Hasselquist, E. M., & Maher Hasselquist, E. (2025). Dikesrensning och återvätning – effekter på vattenkvalitet: Rapport från Trollbergets försöksområde. Skogsstyrelsen & Länsstyrelsen Västerbotten. ISBN: 978‑91‑990395‑7‑2.
Bifogade filer
Relaterade artiklar
