Vad innebär miljökvalitetsnormer i praktiken – och hur påverkar de beslut inom planering, tillsyn och tillstånd? Här får du en koncentrerad och pedagogisk översikt av regelverket, dess koppling till EU:s vattendirektiv och vad kraven betyder för verksamheter, dagvattenhantering och fysisk planering i vardagen.
Vid fysisk planering, tillståndsprövning och tillsyn behöver handläggare och beslutsfattare ha vetskap och förståelse om miljökvalitetsnormer och deras roll i vattenförvaltningen. Detsamma gäller den som ansvarar för verksamheter med utsläpp till vatten om utsläppen antas påverka miljökvalitetsnormerna. VA-guiden tog hjälp av Stina Adielsson, Adielsson Miljökonsult, för att ge en översikt av hur systemet med miljökvalitetsnormer fungerar. Stina har bidragit med huvudparten av innehållet i denna artikel och många exempel har fokus på utsläpp av dagvatten.
Målbild och gräns
Miljökvalitetsnormer (MKN) är bindande regler som fastställer lägsta godtagbara miljökvalitet för mark, vatten, luft eller miljön i övrigt i Sverige. De ska skydda människors hälsa och miljön genom att styra mot långsiktigt hållbara nivåer. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer finns i 5 kap. miljöbalken och rör både vad MKN är och hur de får bindande verkan. MKN kan ses som ett fastställt konkret målvärde. Vattenförvaltningen är skyldig att övervaka tillståndet i miljön och ge det en statusklass i relation till MKN samt ta fram åtgärdsprogram för att nå eller bibehålla önskad status.
En MKN talar alltså om vilken kvalitetsnivå som ska uppnås i ett visst område vid en viss tidpunkt. De områden som omfattas av MKN för vatten är de som kallas för yt- och grundvattenförekomster. Alla sjöar och vattendrag utom de allra minsta, är ytvattenförekomster. Grundvatten finns överallt men bara de mest värdefulla grundvattenresurserna är utpekade som grundvattenförekomster. Information om var det finns vattenförekomster finns i Vatteninformationsystem Sverige (VISS).
En följd av EU:s vattendirektiv
Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer för yt- och grundvatten kommer från det EU-gemensamma vattendirektivet och dess dotterdirektiv. Sverige måste ha minst lika strikta krav som vattendirektivet har. Förutom bestämmelserna i miljöbalken finns det även bestämmelser om MKN i vattenförvaltningsförordningen och i föreskrifter som ges ut av Havs- och vattenmyndigheten (HaV), SGU och de länsstyrelser som är vattenmyndigheter. Den MKN som gäller för varje vattenförekomst ses över var sjätte år och en vattenförekomst kan då få en annan norm är tidigare, antingen på grund av ny kunskap eller för att miljöns status har förändrats.
Statusen får inte försämras eller äventyras
Kvalitetsnivån uttrycks som ”god status” både för yt- och grundvattenförekomster, men innebär lite olika saker rent konkret. Kvalitetsnivån, det vill säga god status, skulle varit uppnådd senast år 2015 och sedan fortsätta gälla framåt i tiden. De förekomster som ännu inte uppnår god status har fått extra tid till 2027.
Det är verksamhetsutövaren som har ansvar att visa att till exempel utsläpp från avloppsreningsverk, dagvattenanläggningar eller små avlopp, inte kommer försämra MKN. Påverkan från avloppsutsläppen får inte leda till att statusen i vattenförekomsten, målnivån i MKN, försämras eller äventyras. Med försämring menas att statusen går från god status till en sämre klass, eller att det sker en ökning av belastning i en vattenförekomst som har sämre status än god status. Äventyra innebär att statusen i vattenförekomsten riskerar att försämras i framtiden. Det spelar ingen roll om till exempel utsläppen sker innanför eller utanför förekomstens gränser, utan det viktiga är om den skyddsvärda vattenresursen innanför gränsen kommer att påverkas. Den påverkan som till exempel kommer från utsläpp av hushållspillvatten och dagvattnen ska läggas ihop med alla andra påverkanskällor. De åtgärder som är nödvändiga ska vidtas oavsett kostnad. Här gäller inte skälighetsregeln i 2 kap. 7 §.
Miljökvalitetsnormer och detaljplaner
En detaljplan får bara antas om byggande enligt den inte leder till otillåten påverkan på MKN för yt- och grundvatten. Eftersom en detaljplan bara gäller ett avgränsat område och det dessutom är strikt reglerat vilka bestämmelser som får finnas i en detaljplan, kan det vara svårt att åtgärda till exempel dagvattenhanteringens risker för MKN inom planområdet. Därför är det viktigt att kommunen har ett bredare perspektiv för att kunna vidta bra åtgärder för att hantera riskerna för att utsläpp av dagvatten och andra utsläpp påverkar MKN. Det gäller särskilt när exploatering sker stegvis. Exempel på en laglig åtgärd inom en detaljplan är att avsätta mark för dagvattenrening.
God status för grundvattenförekomster
Vad som är god status i en grundvattenförekomst styrs av föreskrifter från SGU. God status i en grundvattenförekomst innebär, lite förenklat, att grundvattnet går att dricka, bidrar till att akvatiska och terrestra ekosystem mår bra och grundvattenuttag är i balans med grundvattenbildning. Kemiska och kvantitativa aspekter bedöms var för sig och den som är sämst styr den övergripande statusen. Den principen gäller även för ytvatten. Statusen för grundvattenförekomster kan vara god eller otillfredsställande.
Kemisk status för grundvattenförekomster
Kemisk status för grundvattenförekomster preciseras och bedöms med hjälp av tröskelvärden. Vattenmyndigheten beslutar om tröskelvärden för varje grundvattenförekomst. Olika förekomster kan alltså ha tröskelvärden för olika ämnen och koncentrationerna kan skilja sig åt. Generella tröskelvärden beslutas av SGU och de flesta grundvattenförekomster har, eller kommer att få, tröskelvärden som följer denna lista. Föroreningar i dagvatten som skulle kunna överskrida tröskelvärdet är till exempel bly, krom, nickel, PAH och ftalater. PFAS är också en ämnesgrupp att vara uppmärksam på. De koncentrationer av ett ämne som kan förväntas komma från dagvatten ska vägas ihop med tillförsel av samma ämne från andra källor.
I grundvattenförekomster ska inte föroreningar antas spädas ut i hela förekomsten, utan bedömningen jämfört med tröskelvärdet ska göras mer lokalt. Det har slagits fast i den så kallade Bielefelddomen från EU-domstolen. Grundregeln är att om utsläpp av föroreningar leder till, eller riskerar att leda till, att tröskelvärdet överskrids innebär det en otillåten påverkan. Hur lokalt, inom en förekomst, bedömningen ska göras måste avgöras från fall till fall.
Kvantitativ status för grundvattenförekomster
Kvantitativ status preciseras och bedöms utifrån de fyra kvalitetsfaktorerna vattenbalans, påverkan på ytvattenförekomster, påverkan på grundvattenberoende terrestra ekosystem och saltvatteninträngning. Kvalitetsfaktorn vattenbalans innebär att uttagen av grundvatten från förekomsten ska vara mindre än den tillgängliga mängden grundvatten. Det ska alltså inte finnas nedåtgående trender i grundvattennivåer. Om större områden exploateras och görs hårda, och allt dagvatten leds bort, kommer det leda till minskad grundvattenbildning. Det skulle kunna leda till en minskning av den tillgängliga grundvattenresursen och sjunkande grundvattennivåer och därmed utgöra en otillåten påverkan på vattenbalansen. Liksom stora uttag av grundvatten skulle kunna utgöra en otillåten påverkan.
Grundvatten blir ofta ytvatten och därför finns kvalitetsfaktorn som innebär att grundvattnet ska bidra till god livsmiljö, alltså god status, i ytvattenförekomster. Under den torra delen av året står grundvattenutströmning för en betydande del av vattenföringen i många vattendrag. Om dagvattenhantering leder till att grundvattenbildningen minskar och därmed även utströmningen av grundvatten i känsliga vattendrag kan det få konsekvenser för exempelvis möjligheten för fiskar att leka. Om dagvattenhanteringen leder till påverkan på grundvattenförekomsten och det i sin tur leder till att ytvattenförekomsten inte uppnår god status innebär det en otillåten påverkan på den här kvalitetsfaktorn.
Kvalitetsfaktorn för grundvattenberoende terrestra ekosystem gäller i första hand om grundvattenutströmning sker i Natura 2000-områden. Exempel på grundvattenberoende ekosystem är källor och våtmarker. Om bortledning av dagvatten skulle leda till minskad grundvattenutströmning i till exempel ett rikkärr inom ett Natura 2000-område så att arealen rikkärr minskar, då innebär dagvattenhanteringen en otillåten påverkan.
Den fjärde kvalitetsfaktorn innebär att ingen saltvatteninträngning får ske i grundvattenförekomsten. Saltvatteninträngning bedöms bara kunna ske till följd av aktiva grundvattenuttag. Stora uttag av grundvatten skulle kunna utgöra en otillåten påverkan. Dagvattenhanteringen skulle kunna bidra till saltvatteninträngning om det samtidigt finns ett uttag av grundvatten som redan nyttjar en stor del av den tillgängliga grundvattenresursen. Om dagvattenhanteringen då leder till minskad grundvattenbildning skulle det kunna utgöra en otillåten påverkan.
God status för ytvattenförekomster
Föreskrifter från HaV styr vad god status för ytvattenförekomster innebär. Statusklassificering för ytvattenförekomster har fler dimensioner än motsvarande bedömning för grundvatten. Kravet på hänsyn till dricksvattenaspekter, skyddade områden, framför allt Natura 2000-områden, och nitratkänsliga områden är gemensamt för yt- och grundvatten. För ytvattenförekomster tillkommer dessutom krav kopplade till fiske- och musselvatten samt badvatten. Eftersom ytvatten är hemvist för många levande organismer är det olika faktorer som ska statusklassas beroende på om ytvattenförekomsten är ett vattendrag, en sjö eller ett kustvatten. Mätningar utförs i många olika matriser, vilket också medför fler dimensioner än för grundvatten. Ytvattenförekomster kan även vara klassade som kraftigt modifierade, och då är målsättningen att uppnå god potential istället för god status.
Kemisk status för ytvattenförekomster
Kemisk status för ytvattenförekomster har, precis som för grundvattenförekomster, bara två klasser. Antingen är statusen god eller så uppnår förekomsten ej god status. De ämnen och gränsvärden som ska användas vid bedömningen finns i föreskrifter från HaV. Listan med gränsvärden bestäms till stor del av det så kallade prioämnesdirektivet, som är EU-gemensamt. Det finns gränsvärden för vatten, vattenlevande organismer och sediment. Exempel på ämnen i dagvatten som kan påverka den kemiska statusen i ytvattenförekomster är bly, nickel, kadmium och PAH:er.
Ekologisk status för ytvattenförekomster
Den ekologiska statusen har fem klasser: hög, god, måttlig, otillfredsställande och dålig. Bedömningen görs utifrån en mängd kvalitetsfaktorer som grupperas i biologiska, fysikalisk-kemiska och hydromorfologiska kvalitetsfaktorer. De biologiska kvalitetsfaktorerna beskriver hur livet i vattnet mår genom undersökningar av växtplankton, alger, bottenlevande djur, fiskar och vattenväxter i ytvattenförekomsten. Vilka arter som finns, fördelningen mellan arter och mängden organismer är exempel på faktorer som undersöks. Resultatet jämförs med ett referensförhållande eller används för att beräkna olika index som visar på bland annat hur påverkat vattnet är av näringsämnen eller organiska ämnen. Utsläpp av näringsrikt hushållspillvatten och dagvattnen kan bidra till negativa effekter på alla organismgrupper som ingår i bedömningen av de biologiska kvalitetsfaktorerna.
De fysikalisk-kemiska kvalitetsfaktorerna som ingår i bedömningen av ekologisk status beskriver tillståndet i arternas livsmiljö. Näringsämnen, ljusförhållanden, syrgasförhållanden och försurning är faktorer som ingår. Dessutom ingår en lista med ämnen som kallas särskilda förorenande ämnen (SFÄ). Det är ämnen som bedöms viktiga ur ett nationellt perspektiv, men som saknas i bedömningen av den kemiska statusen. De koncentrationer av ämnena som HaV har tagit fram kallas bedömningsgrunder istället för gränsvärden. Exempel på särskilda förorenande ämnen som kan finnas i dagvatten är koppar, zink, krom, arsenik och nitrat.
De hydromorfologiska kvalitetsfaktorerna beskriver den fysiska miljön i vattenförekomsten och används som stöd för bedömningen av de biologiska kvalitetsfaktorerna. Exempelvis ingår bedömningar av hur vattenståndet varierar, hur botten ser ut och möjligheten att växter och djur att förflytta sig i ytvattensystemet och omgivande marker. Uträtning, kulvertering och anläggande av vandringshinder i vattendrag är exempel på saker som har en negativ inverkan på hydromorfologin. Dagvattenutsläpp kan exempelvis påverka vattenflöden och tillföra suspenderat material som påverkar bottenmiljön.
Bedömningar av påverkan på ytvattenförekomster utgår i hög grad från påverkan på förekomsten som helhet. Det leder till att påverkanskällor behöver vara relativt stora för att ge effekt på statusen. Men, precis som för grundvatten, är det inte bara den enskilda påverkanskällan som påverkar statusen, utan alla påverkanskällor adderas ihop och då kan även ett litet bidrag vara en otillåten påverkan.Utsläpp av hushållspillvatten och dagvattnen från större samhällen och städer kan sammantaget innebära stor belastning på en ytvattenförekomst.
Relaterade artiklar
