Våtmarken Tomtasjön – drömprojektet som blev verklighet

Efter över hundra år som utdikad och igenväxt har Tomtasjön utanför Storvreta åter blivit en levande våtmark och fågelsjö. Under ett studiebesök anordnat av Föreningen Vatten berättade våtmarksexperten Sören Eriksson om arbetet bakom restaureringen, och lärdomarna längs vägen.

I mitten av maj samlades ett tjugotal deltagare från kommuner, länsstyrelser, konsultföretag och andra aktörer inom vatten- och miljöområdet, däribland VA-guiden, utanför Storvreta i Uppsala kommun. Föreningen Vatten arrangerade då ett studiebesök vid den relativt nyanlagda våtmarken Tomtasjön.

Guidningen leddes av våtmarksexperten Sören Eriksson, som står bakom återställningen. Tillsammans med Vilhelm Amcoff, som ansvarat för fågelinventeringarna vid Tomtasjön, berättade han om erfarenheter från vad som blivit regionens största våtmarksprojekt.

För Sören Eriksson har Tomtasjön haft en särskild betydelse, inte bara genom dess storlek och komplexitet, utan också genom sin geografiska placering.  

– Det här har varit mitt drömprojekt under många år. Jag har ägnat mig att anlägga våtmarker i sjutton år, men det här är nog ändå mitt främsta projekt, mycket på grund av att jag själv bor i Storvreta, en cykeltur bort från våtmarken. Det har gjort att jag har kunnat följa arbetet på nära håll.

Våtmarksförening satte fart på arbetet

Tomtasjön är idag en drygt 40 hektar stor våtmark, cirka två kilometer lång och omkring 200 meter bred. En gång var det en sjö, men på 1860-talet dikades området ut för att skapa mer odlingsbar mark. Under lång tid därefter växte marken igen och dominerades av täta videbuskage.

– Tidigare var det egentligen bara ett videträsk, en ogenomtränglig vägg med stående vatten endast under några veckor på våren i samband med snösmältningen, berättar Sören Eriksson.

Idén att återställa området växte fram steg för steg i dialog mellan Sören Eriksson och de tre markägarna som tillsammans äger marken runt sjön. Arbetet tog sedan fart på allvar runt 2018–2019 när projektet organiserades i en gemensam förening, Tomta våtmarksförening. Detta gjorde det enklare att ordna finansiering, sköta myndighetskontakter och generellt samordna arbetet.

Arbetet fortsatte sedan med en LONA-ansökan för att bekosta de utredningar som behövdes inför restaureringen. Geotekniska undersökningar genomfördes för att bedöma markens bärighet inför byggandet av en dammvall. Man gjorde också fågelinventeringar och tog itu med vissa administrativa åtgärder, bland annat att avveckla av ett äldre dikningsföretag. Förberedelserna tog ungefär ett år.

Komplex anläggningsprocess i tuggummiaktig sjöbotten

Enligt Sören Eriksson kan en återställning av en våtmark i den här omfattningen ofta innebära stora tekniska utmaningar, och det gällde även i fallet med Tomtasjön. Eftersom marken bestod av gammal sjöbotten, med mycket mjuk och instabil lera, blev arbetet med den nödvändiga dammvallen särskilt krävande.

– Det var som att arbeta i en slags tuggummiaktig lera, och under den något som liknade flytspackel. Därför behövde vi säkra dammvallen på djupet för att få den stabil.

Dammvallen, som är cirka 200 meter lång och upp till 27 meter bred, byggdes i flera etapper. Den förstärktes med nedslagna stockar som på vissa ställen når ner till fast botten, uppemot elva meter under markytan.

Anläggningsarbetet genomfördes etappvis under 2023 och 2024, där en viktig del var att provdämma våtmarken innan den slutliga vattennivån fastställdes. Genom att fylla upp systemet till cirka 80 procent kunde funktion, nivåer och konstruktion testas i praktiken innan arbetet slutfördes.

– Det går inte i teorin att veta exakt rätt nivå från början. Man måste praktiskt prova sig fram och justera, berättar Sören Eriksson.

När våtmarken började dämmas upp visade det sig också att ytterligare åtgärder var nödvändiga. Vågor från det öppna vattnet började snabbt erodera dammvallen, och på vissa sträckor förlorade den över en meter i bredd. För att stoppa utvecklingen slogs fler stockar ner längs den utsatta kanten, och kompletterande vågbrytare byggdes av liggande timmer.

Totalt schaktades och flyttades omkring 100 000 kubikmeter massor, främst längs våtmarkens kanter. Att fokusera schaktningen till kanterna var enligt Sören Eriksson både kostnadseffektivt och har gett bättre sikt över vattnet nu när våtmarken är färdig.

En del av arbetet längre ut i våtmarken krävde dock fortfarande specialanpassade maskiner, och att entreprenörerna ofta arbetade i par för att kunna hjälpa varandra när maskiner fastnade i de mjuka sedimenten.

–Det finns inte så värst många grävare som klarar den här typen av marker. Man måste hitta någon som både har rätt utrustning och kompetens, och som vågar jobba i så pass svåra förhållanden, konstaterar Sören Eriksson.

En särskild konstruktion i våtmarken är den dammvall som löper tvärs över mitten av området. Den anlades ursprungligen som en tillfällig lösning under byggtiden för att kunna dämma upp vatten i en del av systemet medan arbetet fortsatte i andra delar. Tanken var från början att vallen skulle tas bort, men den har blivit kvar eftersom den visat sig fylla en praktisk funktion.

– Den skulle egentligen inte vara kvar, men den blev en väldigt fin promenadstig över i, berättar Sören Eriksson.

I anslutning till vallen finns också en mindre bro över det gamla diket som tidigare dränerade området. Här rinner fortfarande vatten, vilket gör att isen ofta håller sig öppen vintertid, en effekt som inte var planerad från början men där man nu har behövt sätta upp en skylt för att varna skridskoåkare.

Skötsel i roterande system

Resultatet blev en våtmark som inte bara är stor ytmässigt, utan också med stor variation i både djup och mängd vegetation. Djupet i Tomtasjön är från cirka 0,5 meter i de grundaste partierna till uppemot 1,6 meter i de djupaste, främst längs kanterna och stränderna. Ungefär hälften av ytan har också lämnats orörd.

– Det här är medvetet. Vi har strävat efter ungefär femtio procent öppet vatten och femtio procent vegetation. Variationen är viktig för att våtmarken ska fungera bra och få ett rikt växt- och djurliv men också för rekreationen.

Tomtasjön kommer att kräva återkommande och aktiv skötsel, bland annat i form av vassklippning. De första insatserna som gjorts har redan varit omfattande, omkring 10–15 hektar har klippts, med fokus på tät vegetation som vass och kaveldun. Skötseln framöver är planerad att ske i ett roterande system där cirka 30–40 procent av ytan åtgärdas varje år. Detta innebär att samma områden återkommer i en cykel ungefär vart tredje år.

– Tanken är att klippa delar av våtmarken varje år, så att man hinner med innan det växer igen, berättar Sören Eriksson.

Den omfattande skötseln innebär därför också betydande kostnader. Markägarna får ersättning på cirka 4 000 kronor per hektar och år, vilket motsvarar omkring 150 000–160 000 kronor årligen för hela våtmarken. Men bara en enskild vassklippning kan kosta runt 100 000 kronor, vilket gör det viktigt att prioritera insatser och arbeta systematiskt över tid. Skötseln anpassas också efter hur området används, där mer noggranna insatser görs i besöksnära delar för att bevara sikten och upplevelsevärden för besökare.

Sören Eriksson beskriver hur det är viktigt att hitta en balans mellan naturvärden och hur en våtmark upplevs. Markägare och besökare vill ofta ha mer öppet vatten, medan växter och djur gynnas av mer vegetation. Därför är det bra om skötseln justeras över tid, utifrån hur våtmarken utvecklas.

– Man får följa upp vad som händer och ändra hur mycket växtlighet som får ta plats. Samtidigt behöver man nästan alltid hantera problem som att grunda delar snabbt kan växa igen, att det bildas mycket växter under vattenytan och att algblomning ibland kan uppstå.

Tydliga positiva effekter på fågellivet

De biologiska resultaten har också varit positiva redan under de första åren. Vilhelm Amcoff, som genomfört fågelinventeringar i området, beskriver en snabb utveckling.

– Under det första året noterades bland annat fyra arter av doppingar samtidigt, svarthakedopping, smådopping, gråhakedopping och skäggdopping, vilket är ovanligt i regionen. Antalet skrattmåsar har också ökat kraftigt, från omkring 150 häckande par till uppemot 500–600 på kort tid.

Våtmarken fungerar dessutom som rastlokal för vadarfåglar och hyser andfåglar som årta och skedand. Sören Eriksson konstaterar att utvecklingen för fåglarna sammantaget är positiv, även om vissa arter har trängts undan.

– Gräshoppsångaren är en art som vi faktiskt verkar ha skrämt bort, men totalt sett har det absolut blivit fler fågelarter.

Utformningen av Tomtasjön har också haft tydliga ekologiska och praktiska syften. Flera öar har anlagts längre ut i våtmarken för att gynna fågellivet och styra var fåglarna etablerar sig, bland annat för att minska störningar nära bebyggelse. En fiskväg möjliggör samtidigt vandring av arter som gädda, och området attraherar även däggdjur som bäver och räv.

En fråga som ofta återkommer i samband med våtmarker är om de leder till fler mygg, men enligt Sören Eriksson har utvecklingen i Tomtasjön varit den motsatta.

– Nu finns det nästan inga mygg här. Tidigare var det ett riktigt myggelände, men det öppna vattnet och rovlevande insekter har förändrat det.

Praktiska och ekonomiska avvägningar

Projektet Tomtasjön har till största delen finansierats genom EU-stöd via Jordbruksverket, kompletterat med bidrag från bland annat Våtmarksfonden och Fyrisåns vattenvårdsförbund. Den totala budgeten uppgick till omkring åtta miljoner kronor.

Trots den omfattande finansieringen har markägarna själva behövt ta en betydande ekonomisk risk, bland annat genom att ligga ute med stora summor under byggtiden. Som mest uppgick lånebehovet till omkring två miljoner kronor, vilket också medförde räntekostnader som inte täcks av stödsystemen.

– Bankräntan är ingen stödberättigad kostnad, och när vi höll på som mest tickade det nästan tiotusen kronor i timmen, säger Sören Eriksson.

Projektets omfattning och komplexitet innebar att kostnaderna snabbt byggdes upp, särskilt under intensiva grävperioder med flera maskiner i drift samtidigt.

En annan viktig praktisk avvägning har varit att balansera våtmarkens utbredning mot bibehållen jordbruksproduktion. Projektet har inneburit att uppskattningsvis mellan sex och nio hektar brukningsbar åkermark tagits ur produktion. Ambitionen har därför varit att i möjligaste mån bevara odlingsbar mark i angränsande områden, bland annat genom att återanvända uppgrävda massor för att höja och förbättra kvarvarande åkrar.

– Markägarna ville ändå kunna odla det som blir kvar, säger Sören Eriksson, och beskriver hur projektet hela tiden behövt förhålla sig till både ekologiska mål och lantbrukets ekonomiska villkor.

Erfarenheter från Tomtasjön

Sammanfattningsvis är Tomtasjön ett exempel på hur ett stort våtmarksprojekt med komplexa tekniska förutsättningar kan genomföras tack vare samarbete mellan markägare, experter och finansiärer. De erfarenheter som förmedlades under studiebesöket visar att det vid våtmarksprojekt likt dessa är viktigt att vara flexibel, följa upp arbetet löpande och tänka långsiktigt kring skötsel.

– Man måste vara beredd att ta snabba beslut. Det går inte att följa en projektering till punkt och pricka i sådana här projekt, säger Sören Eriksson.

Arbetet har i stor utsträckning varit ett lärande under tiden, där det man ser ute i fält får påverka både lösningar och hur våtmarken utvecklas vidare. För Sören Eriksson, som har lång erfarenhet och många genomförda våtmarksprojekt bakom sig, har Tomtasjön ändå gett nya insikter.

– Jag har nästan lärt mig mer av Tomtasjön än av alla mina andra våtmarksprojekt tillsammans.