Sedimentation

Den viktigaste reningsprocessen i dagvattendammar och fosfordammar är sedimentation. Sedimentationen är viktig för avskiljning av partiklar och partikelbundna näringsämnen och föroreningar som fosfor, tungmetaller och organiska miljögifter. Denna process är särskilt viktigt i dagvattendammar då en stor andel av dagvattenföroreningarna är partikelbundna. För att sedimentationen ska fungera bra krävs att vattenhastigheten är låg så att partiklar hinner sjunka till botten. En låg vattenhastighet uppnås genom att vattnet sprider ut sig över en stor yta, t.ex. i en damm och bromsas upp.

Denitrifikation

Denitrifikation är en mikrobiell (bladn annat bakteriell) omvandling av nitratkväve i vattnet till kvävgas som avgår till atmosfären. Kvävgas utgör naturligt den största beståndsdelen i luften vi andas (ca 78 %) och är alltså inte en gas som är skadlig. Denitrifikation är en form av andning, där vissa mikroorganismer har förmågan att använda nitrat i vattnet för sin andning när syret tar slut. De denitrifierande bakterierna behöver organiska kol för att kunna leva och omvandla nitrat till kvävgas och trivs därför i vegetationsrika och relativt syrefattiga våtmarksmiljöer. Denitrifikationsprocessen är betydelsefull i våtmarker som behandlar kväverikt vatten så som rena avloppsvatten eller avrinning från åkermark. Kvävehalten är ofta inte så hög i dagvatten, varför denna process har mindre betydelse i dagvattendammar.

Nitrifikation

I våtmarker som renar vatten som har höga halter av ammoniumkväve, t.ex. spillvatten och lakvatten från deponier, behöver ammoniumkvävet först omvandlas till nitratkväve för att denitrifikationen ska kunna ta vid. Denna omvandling kallas för nitrifikation och utförs av specifika bakterier, så kallade nitrifikationsbakterier. Nitrifikation är en aerob process, vilket innebär att den kräver syre för att äga rum. Våtmarker för nitrifikation utformas därför ofta med väl syresatta våtmarksdelar, som översilningsytor eller grunda kärr som omväxlande fylls och töms.

Upptag i växter

Växterna i en damm och våtmark kan ta upp näring och föroreningar antingen direkt från vattenmassan (undervattensväxter och alger) eller från sedimentet (övervattensväxter). När växterna dör och bryts ner kommer en stor del av dessa ämnen att frigöras i vattenmassan igen. För att dessa ska tas bort permanent från vattnet krävs alltså att växterna skördas och transporteras bort. Mängden näringsämnen och föroreningar som kan bortföras från en damm genom skörd av växter är i de flesta fall relativt liten i jämförelse med den mängd som avskiljs genom sedimentation. Borttagning av vegetation kan också vara negativt för reningsprocesserna i dammen, eftersom vegetationen spelar en viktig roll. Skörd av vegetation riskerar vidare att grumla upp ansamlat sediment. Det är alltså inte säkert att det lönar sig att skörda vegetationen. Läs mer om vegetation som gynnar reningen.