Utformning är viktig för funktionen

En väl fungerade våtmark eller damm skapas genom att anpassa anläggningens olika delar till de reningsprocesser som eftersträvas, till exempel sedimentation och mekanisk och biologisk filtrering. Med en genomtänkt utformning i samverkan med funktionella tekniska komponenter som exempelvis brunnar, dämmen eller pumpar, så kan man skapa en anläggning anpassad för ändamålet.

För att skapa långsiktigt hållbara anläggningar behöver skötselaspekter beaktas redan vid utformningen. Man behöver kunna komma till med maskiner, man kan behöva sänka av vattennivån och det kan behövs ytor för att hantera och avvattna sediment. Att förstå hur den anläggning man förvaltar är utformad är viktigt också för att kunna sköta den på ett ändamålsenligt sätt.

Längd och bredd

Ett vanligt utformningskriterium för alla typer av dammar och våtmarker är det så kallade längd/breddförhållandet (L/B). I princip kan det sägas att ett högt L/B-förhållandet ger hög hydraulisk effektivitet, dvs. en effektiv användning av vattenytan i dammen. En långsmal damm är alltså att föredra mot en kort och bred damm. En långsmal damm är också enklare att rensa, då det går att nå stora delar dammen med t.ex. en grävmaskin från ömse sidor. Med tanke på att behov av rensning av sediment ofta uppstår i de inledande delarna av en dagvattenanläggning så är det extra viktigt att dessa har en avlång form.

Bottentopografi

Även anläggningens bottentopografi är viktig för vattenspridning och vilken typ av vegetation som kommer att finnas i dammen. Genom att placera djupzoner tvärs flödesriktningen så sprids vattnet bättre i anläggningen. En annan effekt av djupzoner är att de minskar vattnets hastighet och på så sätt gynnar sedimentationen av suspenderat material (partiklar i vattnet). Ofta rekommenderas därför en djupzon i den inledande delen av anläggningen. Denna kan med fördel följas av en grundare vegetationstäckt zon. Vad som däremot inte rekommenderas är grundzoner längs med flödesriktningen, då det visat sig att våtmarker med en kanal i mitten och med grundare sidor har en låg hydraulisk effektivitet. Det finns också många exempel där våtmarker förses med grundare zoner i form av trösklar vinkelrätt mot flödesriktningen. Om dessa grundzoner har ett djup som understiger ca 0,5 m så finns det goda förutsättningar för att etablera tät vegetation som kan fungera som ett filter som både fördelar flödet på ett bra sätt och fungerar som påväxtyta för organismer som bidrar till vattenreningen.

Ett grunt vatten som är solbelyst ger högre vattentemperatur vilket framför allt snabbar på de biologiska reningsprocesserna.

In- och utlopp

Även utformning av in- och utlopp påverkar reningsfunktionen. En damm kan tillföras hela flödet från avrinningsområdet eller förses med förbiledning (by-pass) som gör att vatten leds förbi dammen vid höga flöden. I studerade dagvattendammar hade dammar med förbiledning sämre reningseffektivitet än dammar utan, antagligen på grund av att en stor del av den årliga transporten av lättsedimenterbara föroreningar transporteras förbi dammen vid högflöden. Förbiledning kan vara motiverat om det finns risk för så höga flöden att sedimenten rivs upp (resuspenderar).

Utloppsanordningar från dammar kan utformas antingen som ytliga utlopp eller som utlopp under vattenytan. Utloppsanordningar med utlopp under vattenytan gör att dammen kan fungera som en oljeavskiljare (flytande föroreningar fastnar i dammen). Ofta används en så kallad reglermunk vilket är en brunn med ett dämme i, till vilken utloppsröret från dammen ansluts. Fördelen med denna konstruktion är att man kan placera utloppsröret nära botten i dammen och på så sätt få en bra vattenomsättning. I en damm med ytliga in- och utlopp kan det uppstå en temperaturskiktning sommartid vilket innebär att uppvärmt dagvatten som kommer till dammen endast rör sig på dammens yta. Det kan då bildas ett stillastående och syrefattigt vatten i dammens djupdelar. Med utlopp i form av en munk är det mindre risk för att temperaturskiktning uppstår, då avtappningen sker från botten.

Tillsyn

Eftersom in- och utloppen är anläggningens nyckelpunkter, bör de kontrolleras med jämna mellanrum. De får inte bli igensatta av kvistar, löv eller andra växtdelar. Rörändar som går att nå från land kan rensa det med en lång stång. Storvuxna vattenväxter skyddar röret för flytande ved och växtdelar och får gärna stå kvar, men de får inte växa för nära röringången. Om man har galler som skyddar röröppningen, så bör rörmynningen och gallret vara snedställda, för att minska risken för igensättningen. Rör med galler behöver ses till och rensas återkommande eftersom ett igensatt utlopp kan leda till översvämning.

Anlagda dammvallar behöver hållas rena från träd- och buskvegetation så att inga större rötter tillåts växa in vallen. Läckor i fördämningar och kring utloppsanordningar eller vattenförluster genom gamla täckdikesrester måste åtgärdas omedelbart. Man förbereder arbetena genom att stoppa eller begränsa tillflödet samtidigt som nivåregleringen ställs ned på sin lägsta punkt. Det underminerade området måste grävas ut i hela sin längd och ersättas med ett tätare jordmaterial. Är orsaken gamla täckdikesrör bör de grävas upp även en bit innanför dammen och marken återpackas noggrant.

Läckagen är inte alltid synliga. Ofta antyder dock frodigare växtlighet eller mjukare partier i marken att vatten tränger ut.