Hur bör man dimensionera dagvattensystemet i ett nytt område, där vattnet rinner vidare genom ledningar i befintlig bebyggelse? Vilka återkomsttider för fylld ledning och trycklinje i marknivå bör man utgå ifrån, med hänsyn till det nya och det befintliga ledningsnätet? Gilbert Svensson, senior konsult på GS Vattenforum och en av författarna till Svenskt Vattens publikation P110, svarar.
FRÅGA
Hur ska man tänka när man dimensionerar ett ledningsnät i ett nytt område, som avleder dagvatten till vidare genom ett befintligt område? Vi som dagvattenkonsulter får ofta kravet att en dagvattenutredning för detaljplan ska redovisa utjämnande åtgärder så att flödet vid dagens 10-årsregn inte överskrids vid ett 20-årsregn med klimatfaktor och planerad markanvändning. Detta med hänvisning till att nätet nedströms bara klarar av flödet vid ett 10-årsregn. I andra fall krävs att flödet från ett 10-årsregn inte får öka med bebyggelsen och klimatfaktor.
SVAR
Den här frågan kompliceras av att minimikraven på återkomsttider i Svenskt Vattens riktlinjer har skärpts från publikationen P90 (2004) till P110 (2016 med revidering 2019). Skärpningen innebär att nya dagvattenledningar i tät bebyggelse ska klara av att hantera ett så kallat 20-årsregn utan dämning till markytan i stället för ett 10-årsregn. Därutöver ska ledningarna dimensioneras med en klimatfaktor på 1,25 för att ta höjd för framtida klimatförändringar med intensivare nederbörd som följd.
Att man som fastighetsägare inte ska behöva tåla en översvämning oftare än vart 10:e år kommer från ett mål i Statens VA-nämnd, som prövade ett fall i ett område i Linköping. Domen är drygt 20 år gammal men har blivit prejudicerande. Någon nyare dom som säger att ledningsnätet ska klara ett 20-årsregn utan dämning till markytan finns alltså inte. Skulle det inträffa en händelse som gör att en eller flera fastighetsägare hänvisar till P110 och argumenterar för att ”här skulle ledningsnätet ha klarat ett 20-årsregn och nu har det skett en översvämning vid ett 10-årsregn”, då kan det komma att prövas i domstol. Men det har vi alltså inte sett ännu.
När man dimensionerar nya dagvattenledningar i tät bebyggelse, ska dessa klara ett 20-årsregn utan dämning till markytan enligt P110. Om dagvattnet sedan leds vidare genom ett befintligt område gäller 10-årsregeln inom det området. Den första frågan man bör ställa sig då är om det finns kapacitet i det befintliga området, det vill säga om dagvattenledningarna har en överkapacitet (vilket de ofta har på grund av standarddimensioner). I så fall kan det vara möjligt att strypa flödet från det nya området genom att anlägga ett utjämningsmagasin. På så sätt går det att utnyttja den restkapacitet som finns i det befintliga området och samtidigt klara 20-årsregnet i det nya området.
Om topografin är flack och att höjdskillnaden mellan de två områdena är liten, finns dock en risk för att en översvämning vid ett 10-årsregn i det befintliga området kommer att fortplanta sig uppströms in i det nya området. Då uppstår problemet att det nya området kommer att drabbas av översvämning oftare än vart 20:e år. Ligger det nya området i stället högre eller är mer kuperat än den befintliga kommer sannolikt trycklinjen i ledningen bara fortplanta sig en bit upp i det nya området. Då finns möjlighet att klara de dimensionerande återkomsttiderna i båda områdena.
Finns det inte kapacitet i det befintliga området kan man inte leda dit dagvatten från nya områden och acceptera att det befintliga området får tåla en ökad risk för översvämning. Om ett sådant ärende kommer upp som ett skadeståndsanspråk är min bedömning att VA-huvudmannen behöver betala. Det går inte försämra för det befintliga området genom att bygga uppströms utan man behöver se till att det fortsatt går att klara översvämningskravet på 10 år. Alternativen som då finns är i princip att antingen anlägga ett stort fördröjningsmagasin eller att byta ut ledningen i det befintliga området till en större dimension, vilket inte är så lätt att göra alla gånger.
I det arbete jag har varit delaktig i har vi resonerat så att det finns fall då man kan acceptera att en översvämning vid exempelvis ett 10-årsregn fortplantar sig från ett befintligt område till ett nytt (där 20-årsregeln gäller), åtminstone under en viss tid. Då handlar det om att kommunen behöver ha en plan om hur man ska åtgärda dessa problem. Sedan finns det kanske andra områden som är mer drabbade och då måste kommunen ha rätt att prioritera var åtgärder behöver sättas in först. VA-huvudmannen måste också kunna få tid på sig för att anpassa sig efter de skärpta dimensioneringskraven. Men åter igen, kommer det en ny dom till följd av ett skadeståndsanspråk – då kan vi få ett annat läge direkt och det kan bli hårda bud.
Slutligen vill jag tillägga att man inte ska glömma bort att höjdsättning är minst lika viktigt som rörläggning. I ett nytt område har man möjlighet att höjdsätta på ett sådant sätt att en översvämning inte får allvarliga konsekvenser. Det tycker jag man ska ta fasta på, så att man säkerställer nivåskillnad mellan färdigt golv och gata.
Det är alltid den enskilda myndigheten som självständigt utformar sina beslut, och som självständigt gör sina bedömningar och som ansvarar mot sina tillsynsobjekt och medborgare. VA-guiden AB, samt de experter som svarar på uppdrag av VA-guiden AB, friskriver sig från alla tänkbara anspråk till följd av olyckliga svar eller missförstånd. Experten har inget uppdragsförhållande till frågeställaren. Svaret är expertens egen uppfattning och representerar inte nödvändigtvis hens organisations eller VA-guidens ståndpunkt.
