De flesta som hör ordet ”myggor” tänker nog på ett ihärdigt surrande eller på kliande myggbett. När det blir allt vanligare att rena och fördröja dagvattnet i olika grönblåa system i våra städer höjs oftare oroliga röster för att myggorna ska bli fler. Men hur ser egentligen riskerna med myggor i dagvattenanläggningar ut? VA-guiden har träffat myggforskarna Anders Lindström och Disa Eklöf från Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) för att få svar.
För att börja från början kallas den grupp av myggor som suger blod för stickmyggor. Det är endast honorna som suger blod, vilket de behöver som näring för att producera ägg. Från en mänsklig synvinkel kan man säga att det finns två olika typer av problem med stickmyggor, dels att de orsakar obehag när de biter oss, dels att de sprider sjukdomar. Anders Lindström och Disa Eklöf forskar i huvudsak på stickmyggor som smittbärare och arbetar bland annat med att provta efter mygglarver runt om i landet.
Några värstinggrupper
Viktigt att påpeka är att alla stickmyggor inte är intresserade av människor. I Sverige finns specialister som enbart suger blod från exempelvis fåglar eller grodor. Det är framför allt några grupper av arter inom släktet Aedes som brukar uppfattas som ett stort problem hos människor ur bitsynpunkt:
- Snösmältningsmyggor, till exempel skogstömygga (Aedes communis) och tidig tömygga (Aedes punctor), som på våren kläcks ur snösmältningsvatten som blir stående i sänkor eller diken i skogen
- Skogsmygggor, till exempel sommarskogsmygga (Aedes cantans), som kläcks ur pölar i skogen som kommer från regn under maj-juni
- Översvämningsmyggor, till exempel vårsvämmygga (Aedes sticticus) och sommarsvämmygga (Aedes vexans) som kläcks i områden som regelbundet översvämmas, till exempel svämzoner i älvar.
Gemensamt för dessa tre grupper är att alla är beroende av tillfälliga vatten och kan uppträda samtidigt i stora antal. Särskilt vårsvämmyggan är känd för att orsaka problem i bland annat Nedre Dalälven där det kan kläckas miljarder på en gång. Vårsvämmyggan har dessutom en god spridningsförmåga och kan flyga upp till två mil i jakt på föda.
Utvecklingen tar cirka två veckor
En myggas livscykel består av fyra olika stadier: ägg, larv, puppa och fullbildad mygga. Vissa myggarter lägger äggen direkt i vattnet eller på växter precis intill. Översvämningsmyggorna luktar sig istället till områden där det stått vatten tidigare och lägger äggen bland löv eller liknande på marken. Där kan de bli liggande i flera år innan det inträffar en översvämning och äggen kan kläckas. Som larv och puppa lever stickmyggorna helt och hållet i vatten. Från att ägget kläckts tar det cirka två veckor under svenska förhållanden för larven att äta upp sig och förpuppas innan den fullbildade myggan kan kläckas. Bland annat temperaturen spelar dock stor roll, i varmare klimat går processen snabbare.
Trivs i grunda, stillastående vatten
Nästan alla stickmygglarver andas genom sin sifon, ett sorts andningsrör som de riktar uppåt mot vattenytan. Undantaget är sumpmyggan (Coquillettidia richiardii), vars larver fäster sig på vissa växter och tar upp syre den vägen. Stickmygglarver trivs bäst i stillastående, grunda vatten och hittas sällan där det är djupare än en halvmeter. Många simmar ned till botten för att äta, vilket är svårt vid för stora vattendjup. Näringshalt och förekomst av vegetation i vattnet spelar också roll. Mer näringsrikt vatten innebär mer föda för mygglarverna och vattenvegetation erbjuder skydd.
Myggor i dagvattendammar
Vad gäller dagvattendammar upplever varken Disa Eklöf eller Anders Lindström att de är särskilda ”hotspots” för stickmyggor. Grunda kantzoner i dammarna kan förvisso vara lämpliga habitat för en del arter av stickmyggor, bland annat sumpmygga och olika malariamyggor (arter tillhörande släktet Anopheles). Ur bitsynpunkt är dessa dock inte kända för att orsaka stora problem och uppträder inte i massantal på samma sätt som till exempel översvämningsmyggor. De rör sig dessutom betydligt kortare från sin kläckplats jämfört med översvämningsmyggor, upp till några hundra meter.
Om det finns ytor som regelbundet översvämmas i perioder runt dammen skulle det potentiellt kunna bli en livsmiljö för översvämningsmyggor. I relation till hur mycket av dessa arter som kläcks från närliggande skogsmark och/eller vattendrag kan dock bidraget från dagvattendammar och liknande anläggningar ofta ses som försumbart, menar Anders Lindström.
”Biologisk mångfald är bra mot mygg också. Mer eller mindre permanenta dammar med mycket rovdjur är inte ett större problem.” – Anders Lindström, myggforskare vid SVA
I större, permanenta vattensamlingar brukar man hitta betydligt fler rovdjur jämfört med små, tillfälliga vattensamlingar. Dykarbaggar, sländlarver och småfisk är några exempel på djur som alla äter mygglarver. Gynnar man den biologiska mångfalden i en dagvattendamm bidrar det till att stickmygglarvernas naturliga fiender blir fler.
Risk för nya virussjukdomar
I takt med att klimatet blir varmare finns det en risk för att vi får in nya virussjukdomar som sprids med stickmyggor i Sverige. Ett exempel är West Nile-viruset som finns hos fåglar men kan utveckla svår hjärnhinneinflammation om det drabbar människor eller hästar. Flyttfåglar kan föra viruset till nya platser och när en mygga som bitit en smittad fågel sedan biter en frisk sprids viruset. Fågelspecialiserade myggarter tillhörande släktet Culex har mycket större benägenhet att sprida viruset mellan fåglar än andra arter och är därför en nyckel till att bygga upp viruspopulationen hos fåglarna i ett område.
För oss människor uppstår problem där det är mycket smittade fåglar och människor på samma plats, historiskt har detta skett i städer. Då är risken stor för att andra myggarter som är mindre kräsna i födovalet sprider viruset från smittade fåglar till människor. –Ur smittspridningssynpunkt behöver det kanske inte vara så mycket mer mygg ändå, förklarar Anders Lindström och fortsätter. Risken för att bli biten ökar dramatiskt eftersom det finns så mycket människor även om myggen ökar marginellt.
Små vattensamlingar kan bli större problem på sikt
Culex-myggornas larver trivs i små, ofta icke-permanenta vattensamlingar. Det kan räcka med att vatten blir stående tillräckligt lång tid i en kruka, i vecket av en presenning eller i ett kvarlämnat bildäck. En fördel med den typen av livsmiljöer är att de till stor grad är fria från rovdjur. Eftersom Culex-myggorna är en förutsättning för att många virussjukdomar ska etablera sig i fågelpopulationer bör man tänka på att inte i onödan skapa levnadsutrymmen för dessa. Anders Lindström och Disa Eklöf ser båda en potentiell risk för att en ökad användning av grönblåa dagvattensystem på sikt bidrar till en ökad smittspridning i städer och uppmanar till att skötseln görs på ett sådant sätt att vatten inte blir stående längre än nödvändigt.
”Frågan är vad som händer när det är lite löv i de där och vattnet blir stående lite längre. För myggen kommer att vara där så fort det funkar, helt säkert. Det kräver något slags underhåll för att det inte ska skapas miljöer även om det ser bra ut i början.” – Anders Lindström, myggforskare vid SVA
Blickar man ut i omvärlden förekommer det mer drastiska åtgärder för att få bukt med myggor. Anders Lindström berättar att man i områden som drabbas hårt av West Nile-viruset i USA kör runt med speciella fordon och sprayar villaområden med gift för att ta död på Culex-mygglarver. Giftet sprids med nanodroppar som ska falla ned och täcka stora ytor. I Kalifornien förekommer också drönarövervakning för att upptäcka grönfärgade pooler av alger, som av någon anledning slutat skötas. Vid upptäckt skickas det ut en tjänsteman som erbjuder hjälp att tömma poolen för att det inte ska bli tillväxt av mygglarver. Efter tre sådana påminnelser får man böter.
Experternas tips för att minska riskerna
Sammanfattningsvis finns en del saker man kan göra för att minimera risken för problem med myggor. Nedan listas några tips på åtgärder, både i planering/projektering och skötsel av dagvattenanläggningar. Man bör dock alltid ha med sig att kläckningen från exempelvis intilliggande skogsmark eller vattendrag kan vara betydligt större i jämförelse och eventuella insatser bör sättas i proportion mot detta.
Ytor som tidvis översvämmas, till exempel torrdammar:
- Se till att det inte blir stående vatten under flera veckor utan att det kan torka ut helt och hållet efter höga flöden
- Slåtter kan användas för att minska risken för översvämningsmyggor
- Om kraftig tillväxt av översvämningsmyggor konstaterats kan man överväga att göra en punktinsats med bekämpningsmedlet BTI
Större permanenta vatten, till exempel dagvattendammar:
- Gynna den biologiska mångfalden och därmed mygglarvernas naturliga fiender i vattnet
- Försök förhindra att det bildas små, isolerade vattensamlingar när vattennivån stiger och sjunker igen eftersom dessa kan fungera som barnkammare för mygglarver
- Klipp kantvegetation vid behov
- I mindre dammar kan en fontän användas för att skapa rörelse i vattnet, det krävs dock att rörelsen fortsätter hela vägen ut i kantzonen eftersom det är den mest lämpliga livsmiljön för mygglarverna
- Om kraftig tillväxt av översvämningsmyggor konstaterats kan man överväga att göra en punktinsats med bekämpningsmedlet BTI
Små vattensamlingar, båda avsiktliga som regntunnor men även oavsiktliga:
- Eftersom de sannolikt är mycket vanliga inne i städer är de också svåra att komma åt. Myggor som trivs i små vattensamlingar är dock inte något större problem ur bitsynpunkt. Om vi däremot får in nya virussjukdomar kan de öka risken för sjukdomsutbrott hos människor eftersom smittspridande myggarter trivs i små vattensamlingar. Även om man som enskild person kan vara noggrann med att hälla ut stående vatten i exempelvis blomkrukor på den egna tomten är det tveksamt om det gör en speciellt stor effekt på det totala antalet sådana vattensamlingar i ett område.
