I en intervju med VA-guiden berättar Erik Glaas, Sofie Storbjörk och Mattias Hjerpe om deras forskning på samverkan mellan fastighetsägare och kommuner när det gäller åtgärder för dagvatten och skyfall. Trion delar sina tankar om hinder och framgångsfaktorer, ger förslag på lösningar och blickar in i framtiden.
Tidskriften Water har nyligen publicerat artikeln Municipality–Property Owner Collaboration for Climate-Robust Stormwater Management: Experiences and Perspectives from Swedish Actors. Bakom artikeln står forskarna Erik Glaas, Sofie Storbjörk och Mattias Hjerpe från Linköpings Universitet. Genom intervjuer och workshops med representanter från kommuner och kommunala fastighetsbolag har de velat undersöka hur man bäst bygger plattformar för samverkan, både på ett övergripande plan och för att få till enskilda anläggningar
– De aktörerna vi haft med, men även litteraturen, trycker väldigt mycket på att vi behöver närma oss varandra här och börja samarbeta. De rörsystem vi har kommer inte ha en chans att hantera de volymer vatten vi får i framtiden och inte den grad av rening vi behöver heller, säger Erik Glaas.
Kommunala fastighetsbolagen har kommit längre
Elva kommuner som kommit långt i sina klimatanpassningsstrategier för den byggda miljön valdes ut att delta i studien. Sofie Storbjörk berättar att de kommunala intervjupersonerna framför allt utgörs av tjänstepersoner som jobbar strategiskt med klimatanpassning i befintlig bebyggelse.
– Vissa är representanter för VA-bolagen eller förvaltningarna och andra jobbar mer på en strategisk nivå med anpassningsfrågor. Vi valde att inte titta på en specifik funktion utan vilka som huvudsakligen har en central roll när man tänker befintlig bebyggelse, både dagvatten och skyfallslösningar och då även med fokus på mångfunktionalitet.
Utöver kommunerna valdes sex kommunala fastighetsbolag ut, baserat på deras höga ambitioner och tidigare erfarenheter av hållbar dagvattenhantering och/eller översvämningsriskhantering. Bolagen utgörs dels av sådana som främst har bostäder i sitt bestånd, dels av sådana som primärt har offentliga lokaler. Samtliga är stora fastighetsbolag enligt svenska mått, med 100 till 400 anställda och en omsättning på cirka 1–2,5 miljarder kronor per år.
På frågan om forskarna även övervägde att inkludera privata fastighetsbolag i studien svarar Erik Glaas att de främst ville rikta in sig på fastighetsägare som kommit en bit på vägen.
– Det har visat sig att det är de kommunala fastighetsbolagen som har mest erfarenheter. Det kan bero på att de har närmare till kommunen i många fall, men också att de har ett allmännyttigt uppdrag på ett annat sätt.
Mattias Hjerpe ser i sin tur flera fördelar med att arbeta med kommunala fastighetsbolag, vilket forskarna också har gjort i ett annat projekt med fokus på vilka faktorer som skapar risk i en svensk stadskontext:
– Den här typen av fastighetsägaraktörer är väldigt bra eftersom de äger hus från alla olika tider och i många olika delar av staden. Genom att inkludera dessa fångar man in en slags ministad i sig, förutom villabebyggelse.
”Vi och dom”-perspektiv
Efter att ha genomfört intervjuer och workshops tycker Erik Glaas att det finns tydliga skillnader i synsätt hos kommunen och fastighetsbolagen.
– Jag skulle ändå säga att det finns ett litet ”vi och dom”-perspektiv ändå, trots att det är kommunala fastighetsbolag. Man har ju sina specifika regler att förhålla sig till som bolag och bara för att de är kommunala fastighetsbolag får de inte behandlas på något annat sätt.
Mattias Hjerpe fyller i att det är tydligt att fastighetsägarna har en väldigt stor förhoppning och tycker att det är självklart att kommunen ska ta en ledande, initierande och gärna ganska dominerande roll. Kommunerna är i stället väldigt oroliga för att ta på sig en sådan roll när det inte finns inskrivet i lag vad den ska gå ut på.
– Kommunerna är oroliga för hur stort ansvaret kommer bli om det ska utsträckas till alla fastighetsägare i hela kommunen. De kan hålla med om att är det någon aktör som ska ha rollen, så är det nog de. Men att därifrån gå in och säga att nu ska vi göra det är ett ganska stort steg.
Kommunerna lägger fokus där de själva har rådighet
Sofie Storbjörk instämmer och tillägger att många fastighetsägare förväntar sig att kommunen ska fixa den bebyggda miljön på samma sätt som man har ansvar i fysisk planering. Kommunerna har dock varit väldigt tydliga med att det inte är det som man primärt kommer att göra, vilket Sofie tycker är rimligt när man har ett utpekat fastighetsägaransvar. Frågan för kommunerna blir då hur mycket de kan öppna lådan för vad man kan samverka kring och inte:
– Det är intressant att i intervjuerna som jag gjorde med kommuntjänstepersonerna 2021 och 2022 handlade det mer om hur samverkan skulle kunna se ut. Då såg de en möjlig väg framför sig att hitta former för samverkan. I uppföljningsintervjuerna har de i stället landat i att de inte riktigt kan ta de stegen utan att kommunerna ska jobba där de har rådighet, till exempel på kommunal mark eller med stöd av PBL i den fysiska planeringen.
Mattias Hjerpe tror att man kommer att se en återgång till att kommunerna i huvudsak jobbar med de cirka 30 procent av marken de har rådighet över:
– Även där finns det ju ett enormt behov, så det är inte så att kommunerna inte kommer ha saker att göra. I de andra 70 procenten blir det ännu mer upp till de enskilda fastighetsägarna att driva frågan, med tanke på att kommunerna inte riktigt ser den här samverkanslösningen som det viktigaste att göra just nu och istället pekar på att det är ett ägandeansvar.
Viktigt för fastighetsbolagen att få vara involverade
Erik Glaas tycker ändå att han ser en stor vilja hos fastighetsbolagen att vidta åtgärder, men att de inte alltid är villiga att göra det på kommunens villkor:
– Fastighetsbolagen vill också vara med och välja var de ska göra åtgärder. Ibland ska de ändå rusta upp ett helt område, då vill de hellre börja där istället. Det kan nog finnas en liten irritation över att det är kommunen som ska peka viktiga platser.
Om parterna kan etablera någon typ av plattform där man möts regelbundet under lång tid och pratar om frågorna, kan det bli ett viktigt sätt att skapa förståelse för varandra.
– Påtagligt ofta beskriver kommunerna och de kommunala fastighetsbolagen både sig själva och varandra som ganska tröga organisationer, att det är väldigt långsiktiga investeringsplaner och processer man har som är svåra att rucka på. Då blir ju också förutsättningarna för samverkan ganska svåra eftersom liksom de redan har bestämt vad som ska göras de kommande 20 åren, säger Mattias Hjerpe.
Vikten av både lång- och kortsiktig planering
Forskarna lyfter att kommunerna skulle kunna arbeta mycket mer i översiktsplaneringen för att visa på sina ambitioner för att hantera dagvatten, både kopplat till risker för översvämning och för att uppfylla miljökvalitetsnormer.
– Så länge kommunen är tydlig med vad man har för ambitioner geografiskt blir det väldigt mycket lättare för fastighetsägare att veta hur man skulle kunna jacka in i de här processerna, säger Mattias Hjerpe.
Översiktsplaneringen ger också en formaliserad process för att aktualitetspröva sina ställningstaganden och är dessutom ett bra tillfälle att föra dialoger. Många åtgärder är dock svåra att fånga in genom den långsiktiga planeringen. Sofie Storbjörk påpekar att mycket av det här arbetet som görs är mer i form av passa-på-lösningar, där det finns mycket att vinna om man lyckas synka:
– Ofta är det där man ser att de här möjlighetsfönstren kan uppstå tydligt, men det gäller ju inte bara kommunen utan också fastighetsbolag och andra aktörer. Där kan man ofta göra saker tillsammans för att få ut en större effekt.
Ett gott samarbete inom kommunen ger bättre grund för samverkan med fastighetsägare
En framgångsfaktor för samverkan mellan kommunen och fastighetsägare som lyftes fram i studien var ett bra internt samarbete mellan kommunen och VA-huvudmannen. När kommunen och huvudmannen hittar varandra blir det lättare att samverka med fastighetsägare också. Annars finns det en risk att det uppstår osäkerheter i vad olika aktörer får göra och inte.
– Det tycker jag man märker lite grann i de kommunerna som har jobbat längre, säger Erik Glaas. När man börjar få en samsyn i hur man från ett systemperspektiv vill börja adressera de här riskerna och behoven blir det också lättare att våga ta diskussioner med fastighetsägare.
De som kommit längst var oftast de lite större VA-organisationerna och kommunerna. Sofie Storbjörk berättar att många kommuner uttryckte att det underlättade samarbetet väldigt mycket hos de som har VA-verksamheten i förvaltningsform.
– Kommunerna som har ett VA-bolag såg ofta helt andra utmaningar med organisatorisk samordning och samverkan.
Snäv tolkning av kommunallagen
En annan sak som kom upp under studien var att det finns stora skillnader i hur kommuner tolkar likställdhetsprincipen i kommunallagen. Sammanfattningsvis kan man säga att finns en osäkerhet kring vad kommuner får finansiera utan att bryta mot likställdhetsprincipen.
Studien visar dock att kommuner generellt är mer försiktiga med likställdhetsprincipen i relation till finansiering av dagvattenåtgärder än inom andra områden, som också riskerar att påverka värdet på fastigheter. Författarna tror därför inte att lagstiftningen behöver vara så begränsande.
Diskussionerna om likställdhetsprincipen förtjänar lite mer utrymme och kommer att behandlas i en separat artikel som publiceras framöver!
Förslagen i klimatanpassningsutredningen – positivt eller negativt för samverkan?
Samma vecka som intervjun genomfördes har släpptes klimatanpassningsutredningen och i samtalet kommer vi in på hur utredningen kopplar in till frågor om samverkan. Sofie Storbjörk konstaterar att utredningen inte lade fram något förslag kring kommunalt samordningsansvar utan i stället trycker på möjligheten att kommunerna ska kunna ta ut en avgift av fastighetsägare.
– Det är ju inte några incitament som stärker att man ska samverka, säger Sofie Storbjörk.
Mattias Hjerpe lyfter dock att möjligheten för kommunerna att ta ut en avgift faktiskt skulle kunna främja samverkan också:
– Kommunen kan då säga att om inte ni löser det här själva eller med oss, då blir det vi som bestämmer och vi tar ut en avgift. Det skulle kunna leda till mer frivilligt framförhandlade lösningar.
Hur kommer vi vidare?
I slutet av artikeln ställer sig författarna frågan: hur kan nya samarbetsformer mellan kommuner och fastighetsägare stimuleras för att samskapa klimatrobusta dagvattenlösningar i byggda miljöer? Några förslag på lösningar som tas upp är följande:
- Öka incitamenten för fastighetsägare att genomföra dagvattenåtgärder genom att se över principen om kostnadstäckning i den svenska vattentjänstlagen.
- Klargör finansiella principer och kostnadsdelningsmekanismer för att förbättra samarbetet mellan kommuner och fastighetsägare. Man kan till exempel etablera en generell kommunal princip om medfinansiering av åtgärder med fastighetsägare där det är praktiskt och ekonomiskt försvarbart för att hantera likabehandlingsprincipen.
- Se över principen kostnadstäckning i Lagen om allmänna vattentjänster, alternativt praktisera den annorlunda, för att öka fastighetsägarnas incitament att genomföra dagvattenåtgärder
- Utse särskilda kommunala samordnare för anpassning i urbana byggda miljöer för att underlätta samarbete. Det kan sänka tröskeln hos kommunala bostadsbolag för samarbeten och leda till bättre informationsutbyte om exempelvis kommande åtgärder, vilket är viktigt för att samarbeten. Viktigt är att tydligt definiera fördelningen av ansvar och roller för att inte skapa orealistiska förväntningar, eftersom kommunala tjänstemännen ofta känner att de saknar vissa mandat.
- Etablera långsiktiga samarbetsplattformar mellan nyckelaktörer inom den byggda miljön. Det behövs en bättre synkronisering av långsiktiga utvecklingsstrategier och ökad transparens i deras verksamhet.
- Fokusera på samarbeten på stadsdelsnivå istället för enskilda fastigheter
Vad händer nu?
Just nu pågår också arbete med en studie i den tredje delen av det Vinnovafinansierade projektet SODA där man tittar på olika verktyg för att komma vidare i frågorna som många fastnat i.
– Jag hoppas att det lilla smörgåsbordet av verktyg kan visa att vi faktiskt har möjligheter att adressera en rätt stor del av fastighetsbeståndet genom att komma runt saker som vi har upplevt som problem förut, säger Erik Glaas.
Läs hela den vetenskapliga artikeln här
Fullständig referens:Glaas, E., Storbjörk, S., & Hjerpe, M. (2025). Municipality–Property Owner Collaboration for Climate-Robust Stormwater Management: Experiences and Perspectives from Swedish Actors. Water, 17(7), 925.
