Eget omhändertagande av slam – riskerar kommunen att ändå behöva hämta slammet?

Fråga: Vi har en liten fundering här i vår kommun och vi tänker att fler kommuner borde kunna hamna i liknande situationer.

Vi ser en problematik med att kunna lämna tillstånd till avloppsanläggningar med både BDT och WC påkopplat när fastigheten ligger på en ö utan fast landförbindelse, eller större färja. Det vill säga när det blir mycket svårt och/eller kostsamt att kunna utföra slamtömning av avloppsanläggningen med antingen slambil eller båt.

Hur har andra kommuner löst detta eller tänker i sådana situationer?

I HaVs förslag till vägledning om prövning av små avlopp, som ju nyligen har varit ute på en remissrunda står i avsnitt 15.8.1, sidan 142, följande:
”Om det i utredningen inför ett tillstånd framkommer att kommunen inte kommer att kunna hämta avfallet från avloppsanläggningen, så är det viktigt att det framgår av tillståndet att eget omhändertagande krävs och att det är en förutsättning för tillståndet. Detta eftersom tillsynsmyndigheten kan förbjuda anläggningen om fastighetsägaren i framtiden inte klarar av att sköta det egna omhändertagandet utan att olägenhet uppstår, vilket i sin tur innebär att möjligheten att bruka fastigheten påverkas.”

Vi kan ju konstatera att kommunen har ett långtgående ansvar att ta hand om slam och annat hushållsavfall. Om det inte går att lösa kommunal slamtömning eller blir orimligt kostsamt hur hanteras då en ansökan om tillstånd för avloppsanläggning (med ansluten WC)? Frågan gäller främst i lägen där vi kan lämna dispens för eget omhändertagande av slam.

Enligt vad vi tycker oss ha förstått kan man inte i ett avloppstillstånd sätta villkor för eget omhändertagande av slam. Och om fastighetsägaren inte längre vill ha eget omhändertagande så blir det kommunens ansvar att se till så att slamtömning blir utförd.

Vi har också ställt frågan till HaV, och de svarar bland annat:

Om förutsättningarna vid en avloppsansökan är sådan att det inte finns andra hinder för att ge tillstånd och dispens för eget omhändertagande kan medges så bedömer vi att det kan vara möjligt att ge tillstånd. Det är i dessa fall är viktigt att fastighetsägaren förstår att det egna omhändertagandet är en förutsättning för tillståndet. Miljöförvaltningen får här göra en bedömning av dagens situation men man kan självklart ha en dialog med fastighetsägaren om möjligheterna att ta hand om avfallet även i framtiden. Det bör skrivas in i informationstexten i beslutet att tillståndet förutsätter eget omhändertagande av avfall.

Om man vid framtida tillsyn upptäcker att det egna omhändertagandet inte fungerar i enlighet med villkor i given dispens så finns inte längre förutsättningarna för tillståndet/dispensen och 24 kap. 3 § blir tillämplig. Återkallas en dispens till eget omhändertagande av avfall så finns sålunda grund för att återkalla ett avloppstillstånd som i sin tur bygger på att avfallet kan omhändertas i enlighet med dispensen.

Enligt HaV:s resonemang ovan uppfattar vi att man i tillståndet skulle kunna ange att eget omhändertagande är en förutsättning för tillståndet. Och om det inte fungerar eller att ägarna inte längre vill ta hand om slammet själv så ska vi kunna upphäva både dispens och tillstånd. Är detta en juridiskt korrekt hantering?

Vi (kommunen/miljöenheten) ska inte medverka till att situationer uppkommer där kommunen måste lösa slamtömning i svåra lägen. Vi anser inte att det är självklart att fastighetsägare ska få fortsätta att ha avlopp med ansluten WC på t.ex. öar med svåråtkomliga lägen. Många har haft WC länge men utan tillståndsprövade anläggningar (endast slamavskiljare), vissa har dock fått tillstånd på senare år.

EXPERTJonas ChristensenJurist med en doktorexamen i miljörättEkolagen Miljöjuridik i Uppsala AB

SVAR:

Den grundläggande frågan rör det kommunala monopolet för att hantera hushållsavfall. Regleringen om detta finns i miljöbalken, 15 kap. 20 §.

Varje kommun ansvarar för att hushållsavfall inom kommunen återvinns eller bortskaffas.

Kommunen ska transportera bort avfallet från den fastighet där avfallet finns, om

1. borttransport behövs för att tillgodose såväl skyddet för människors hälsa och miljön som enskilda intressen, eller

2. fastighetsinnehavaren begär att kommunen ska transportera bort avfallet och det inte är oskäligt med hänsyn till omständigheterna.

I HaVs vägledning, som nu har hunnit bli publicerad, skriver man väldigt kort om detta:

Kommunen har skyldighet att hämta hushållsavfall och därför går det som huvudregel inte att vägra utföra denna tjänst (15 kap. 20 § MB). Å andra sidan kan avfallstaxan innebära att det blir ekonomiskt ointressant för en avloppsägare att välja en avloppslösning som genererar en viss typ av avfall som det är dyrt att få omhändertaget, även om kommunen kan erbjuda tjänsten.

Observera formuleringen ”som huvudregel”, vilket kopplar till bestämmelsen ovan.

Kommunens är skyldig att transportera bort avfallet om det behövs av miljö- eller hälsoskäl samt av enskilda intressen, eller (då den enskilde har begärt att det ska hämtas) det inte är oskäligt.

Hela bestämmelsen är märklig; huvudregeln är att kommunen ska hämta hushållsavfallet. Man kan då fråga när punkten 2 aktualiseras? Jag tolkar det så att punkt 2 ska läsas som att kommunen är skyldig att hämta hushållsavfallet även om det inte behövs av miljö- hälsoskäl eller enskilt intresse (enligt 1p) om det är så att fastighetsägaren ändå har begärt det. I dessa fall kan kommunen komma undan sitt ansvar endast om det är oskäligt med hänsyn till omständigheterna. Man bör även observera att i punkten 1 står även att det behövs ”…som enskilda intressen”. Man kan nog tolka detta som att även om det inte föreligger miljö- eller hälsoskäl till kommunal borttransport, så kan det ändå föreligga behov (dvs kommunal skyldighet) om den enskilde av ålder, sjukdom, funktionsnedsättning etc. inte själv förmår att transportera bort avfallet. Jag har inte funnit någon vägledning till den formuleringen i litteratur eller förarbeten.

Åter till frågan. Om vi har en skärgårdsö där det genereras någon form av hushållsavfall, t.ex. latrin, så måste kommunen transportera bort detta om det inte går att ta omhand detta på den egna fastigheten utan risk för olägenheter. Detsamma gäller om det råder enskilda intressen.

I dessa situationer kan kommunen hävda att det går att lösa på den egna fastigheten samt att du är frisk nog att fixa problemet på din egen fastighet. Men om fastighetsägaren då kontrar med att (enligt punkt 2) svara kommunen att ”vi vill att ni hämtar vårt hushållsavfall” så måste kommunen göra det ”till skydd för människors hälsa eller miljön”. För att kommunen ska slippa undan ansvar även nu så måste kommunen kunna visa att det är en oskälig uppgift med hänsyn till omständigheterna. Man får nog läsa det som att det är en oskälig kostnad.

Läser man förarbeten till denna bestämmelse (prop. 1978/79:205 samt prop. 1997/98:45 del 2 s. 193) så tar man exemplet att hämtningsplatsen är avsides belägen eller svår att nå.

Frågan är då om detta uttalande handlar om situationer att hämtningsplatsen är svår att nå, men att den kan placeras på annan plats så att den blir lätt att nå? Så kan ju vara fallet. Men är vi på en ö så ligger ju svårigheten i att överhuvudtaget komma till ön? Eller är det så att man även menar att en hel ö är svår att nå? Tja, kan man forsla dit virke för att bygga ett hus så kanske man även kan ta sig fram med båt för att hämta latrintunnor? På landbacken ser vi ofta små mindre sopbilar som kommer fram i tätt bebyggda områden, så varför kan man då inte ha båtar som kan ta sig fram ute i skärgården? (det senare var mer en egen reflexion)

Här gäller det för kommuner att se upp i sin bygglovgivning. I PBL 2:5 står att ”Vid planläggning och i ärenden om bygglov eller förhandsbesked enligt denna lag ska bebyggelse och byggnadsverk lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet med hänsyn till… 3. möjligheterna att ordna trafik, vattenförsörjning, avlopp, avfallshantering, elektronisk kommunikation samt samhällsservice i övrigt,

Skulle kommunen då inse att platsen är så knepigt belägen att man inte kan hämta hushållsavfall så måste man fråga sig om marken är lämpad för bebyggelse? Är det inte möjligt att hämta avfallet så ska bygglovsansökan avslås. Vad händer då om den som söker bygglov säger, ”-no problems vi ordnar med latrinkompost på vår fastighet”? I sådana fall måste kommunen ställa frågan vad som händer om det kommer en ny ägare till fastigheten eller då ägaren av ålders- eller sjukdomsskäl inte längre klarar av att kompostera sin latrin. Då måste ju kommunen hämta avfallet i alla fall.

Går det då att i ett avloppstillstånd att villkora eget omhändertagande?

Föreligger ett kommunalt ansvar för att hämta hushållsavfall och undantaget enligt p1 ovan inte går att tillämpa (det behövs av miljö- hälsoskäl eller enskilda intressen) så kan inte miljönämnden sätta MBs regler i 15:20 ur spel genom att kräva eget omhändertagande. Även om det inte föreligger sådana omständigheter så kan kommunen inte tvinga fastighetsägaren till eget omhändertagande om denne begärt att kommunen ska hämta det (p2 ovan), om det inte föreligger särskilda skäl. Då är frågan vad som menas med särskilda skäl?

Men om fastighetsägaren vill ta hand om avfallet och det är enda möjligheten? Gäller det ett nybygge så måste både miljönämnden och byggnadsnämnden fundera igenom situationen av samma skäl som ovan, nämligen vad händer om fastigheten säljs eller den nuvarande ägaren inte längre vill ta hand om latrinet?

Går det inte att lösa avfallsfrågan så är marken inte lämplig för bebyggelse enligt 2 kap. 2 § PBL, och bygglov får inte ges.

Gäller det en befintlig fastighet så är det genast mycket svårare. Har kommunen tidigare hämtat latrinet men att man nu inte längre anser sig kunna göra det (ny båt, ny entreprenör etc), så faller nog kommunens argument platt till marken utan kommunen får nog helt enkelt lösa det.

Här fördjupar Jonas Christensen svaret


Det är alltid den enskilda myndigheten som självständigt utformar sina beslut, och som självständigt gör sina bedömningar och som ansvarar mot sina tillsynsobjekt och medborgare. VA-guiden AB, samt de experter som svarar på uppdrag av VA-guiden AB, friskriver sig från alla tänkbara anspråk till följd av olyckliga svar eller missförstånd. Experten har inget uppdragsförhållande till frågeställaren. Svaret är expertens egen uppfattning och representerar inte nödvändigtvis hens organisations eller VA-guidens ståndpunkt.


Relaterat

Eget omhändertagande av slam – fördjupat svar