I denna artikel redogör VA-guiden översiktligt för de svar som 10 myndigheter, lärosäten och forskningsinstitut gav då Havs- och vattenmyndigheten skickade rapporten på remiss inför sitt beslut om att publicera rapporten eller inte.
Den slutliga versionen av rapporten blev klar i maj 2018. HaV valde att inte publicera rapporten på sin hemsida då de anser att det saknas tillräckligt underlag för helt säkert bedöma hur stor och varaktig fosforinbindningen i mark faktiskt är.
Efter ett par rundor med avstämning, korrigeringar och förtydliganden meddelade VA-guiden och huvudförfattarna att rapporten får anses vara klar, sett till projektets omfattning. HaV hade under resans gång remitterat rapporten internt men valde ändå i slutet av 2017 att skicka den på extern remiss för att få flera ögon på rapporten. Remissen gick till 12 utvalda myndigheter, lärosäten och forskningsinstitut. Med detta inlägg vill vi göra remissinstansernas yttranden tillgängliga och presentera några av dem närmare.
Vad sa remissinstanserna?
Rapporten skickades till expertmyndigheter, högskolor, de olika vattenmyndigheterna samt SMED-konsortiet och SMHI. Sammanlagt inkom tio svar. Remissvaren pekade också på några mindre felaktigheter och otydligheter i rapporten som rättades och förtydligades till den slutliga versionen. HaV:s missiv till rapporten.
För den som själv vill ta del av remissinstansernas yttranden väljer vi att publicera dem här samt lyfta fram några aspekter av yttrandena som vi finner intressanta.
SLU – Sveriges lantbruksuniversitet
”Rapporten är intressant och innehåller många tankegångar värda att följa och att diskutera. Som inspirationskälla för framtida forskning är den utmärkt. Som vägledning kanske något svåranvänd.”
Man betonade att det i första hand är de små avlopp som befinner sig mycket nära vattendrag som är känsliga för övergödning som bör prioriteras. Samt att bristfälliga små avlopp med tillräckligt stort avstånd från recipienter samt i inlandsbygder i allmänhet inte behöver åtgärdas då utspädningen lär vara effektiv både i tid och rum.
SLU instämde i och betonade rapportens slutsats om att utsläppspunkter bör styras mot avledning i mark jämfört vattendrag, öppna diken eller åkerdränering. Däremot intog SLU en skeptisk inställning till antaganden om retention i djupare jordlager då fosforns uppträdande i djupa marklager och i grundvattenzonen är dåligt känd.
”Det är därför inte en enkel uppgift att på vetenskaplig grund göra trovärdiga bedömningar av fosforretentionen. De uppskattningar som Ridderstolpe m.fl. gör kan mycket väl vara rimliga, men det är inte lätt, heller för ´professionella markkemister´, att bedöma de värden på sorption i djupa jordlager som författarna ger, helt enkelt eftersom ämnet inte varit föremål för systematisk forskning.”
SLU lyfter frågan om vilken tid man räknar med att en anläggning finns på en specifik plats och efterlyser ett utökat resonemang om antagandet om 50 års belastning. Man efterfrågar en rad förtydliganden och ger ett flertal värdefulla kommenterar till rapporten.
Sakkunniga som stod för innehållet i yttrandet från SLU
Professor Jon Petter Gustafsson och forskare Barbro Ulén vid institutionen för mark och miljö samt forskare Faruk Djodjic vid institutionen för vatten och miljö.
Luleå tekniska universitet (LTU)
”[…] det kan vara rimligt att ta hänsyn till markretention på vissa platser, t ex i glesbygd, långt från vattenförekomster och dricksvattentäkter. Att däremot göra detta regelmässigt är tveksamt utifrån principer för hållbar utveckling. Det verktyg som har utvecklats för att bedöma markretention är inte heller vetenskapligt verifierat. Såvida Havs- och vattenmyndigheten anser att detta är en väg att gå, bör principen för markretention som betydande del av rening av avlopp även förankras politiskt.”
LTU pekade på att beaktandet av markretention som sådan leder till en anrikning av fosfor i mark över tid och på så sätt bryter mot socio-ekologiska systemvillkor för hållbar utveckling. Liksom SLU förhåller LTU sig skeptiska till påståenden om hur pass stort upptaget av fosfor är i markmiljö bortom anläggningen. LTU önskar en tydligare stringens i rapporten och efterlyser bland annat en utförligare metodbeskrivning.
Sakkunniga som stod för innehållet i yttrandet från LTU
Biträdande professor Annelie Hedström och Biträdande lektor Inga Hermann vid Institutionen för samhällsbyggnad och naturresurser.
Kungliga Tekniska Högskolan (KTH)
”[…] att rapporten i sin nuvarande form inte bör ges allmän publicitet. Det s.k. bedömningsverktyget måste bättre säkerställas med vetenskapliga underlag och inte som nu bygga på antaganden, uppskattningar och tumregler.”
KTH ifrågasätter det meningsfulla i att undersöka och förslå tumregler för retention av fosfor, det vill säga grundansatsen i projektet och rapporten. KTH betonar att fokus bör ligga på behandlingsstegen i avloppsanläggningarna och hur dessa kan utvecklas samt hur fosfor kan återvinnas och menar att beaktandet av retention som sådan innebär en oåterkallelig förlust av värdefull fosfor. Man hänvisar till det då pågående forskningsprojektet RedMic om mikroföroreningar från små avlopp och efterlyser mer om detta perspektiv i rapporten och menar även att utsläpp av mikroföroreningar talar emot beaktande av markretention vid kravställandet på små avloppsanläggningar.
KTH efterfrågar fler och mer sentida referenser i rapporten och menar att det saknas vetenskapligt stöd för många av påståenden i rapporten.
Sakkunniga som stod för innehållet i yttrandet från KTH
Professor Gunno Renman vid institutionen för hållbar utveckling, miljövetenskap och teknik (SEED), skolan för arkitektur och samhällsbyggnad.
SGU – Sveriges geologiska undersökning
SGU betonade särskilt vikten av att skydda dricksvatten och befarar att en målkonflikt kan uppstå gällande skydd av ytvatten (motverka övergödning) och skydd av grundvatten (undvika negativa hälsoeffekter kopplade till dricksvattenkvalitet).
Man menade att en avloppsanläggning inte bör tillåtas förorena en dricksvattenbrunn vid något tillfälle då detta kan medförara risk for sjukdom. Utifrån detta resonemang blir det mer allvarligt om ett enstaka avlopp vid vissa tillfällen förorenar en brunn än om en mindre andel av flera små avlopp tidvis har sämre rening med avseende på fosfor.
SGU svarade att de tycker det är viktigt att beakta den naturliga fosforretention som kan förmodas ske i landskapet mellan utsläppspunkten från en avloppsanläggning och en ytvattenrecipient. Att inte beakta markens naturliga retentionspotential kan resultera i en övervärdering av de små avloppens relativa betydelse som fosforkälla och att kommunerna som bedriver tillsyn på de små avloppsanläggningarna ställer krav som inte ar befogade ur miljösynpunkt.
Till skillnad mot SLU, LTU och KTH ansåg SGU att rapporten föreslår skäliga antaganden beträffande fosforretentionen för de fyra olika marktyperna i tabell 10.
”SGU bedömer dock att rapportförfattarna gör skäliga antaganden vad gäller fosforretentionen för de fyra olika marktyperna (A-D) i Tabell 10 (kap 3.5). Författarna har valt ett konservativt förhållningssätt och de angivna nivåerna är lågt satta (baserat på litteraturdata) för att undvika överskattningar av markretentionen.”
Däremot ställde sig SGU frågande till om de värden avseende fosforretention som anges för diken och om de är representativa och speglar den samlade forskningen inom ämnesområdet.
Sakkunniga som stod för innehållet i yttrandet från SGU
Statsgeolog Lena Maxe, geolog David Eveborn samt hydrogeolog Lars Rosenqvist.
SMHI
”Underlaget är välskrivet och är ett bra redskap för planeringen av enskilda avlopp. Innehållet förklaras på ett föredömligt sätt med hjälp av teckningar och bilder.”
SMHI uppmärksammade svårigheten att få med lokal information för att beräkna retentionspotential i de storskaliga beräkningarna. Man rekommenderar att underlaget till kommande beräkningsmodeller kompletteras med en plan för hur information från rapporten skulle kunna tillgodogöras i storskaliga beräkningar och på så sätt underlätta åtgärdsarbetet inom vattenförvaltningen.
Man noterar att en utmaning med förslagen i rapporten är att bedöma avstånd till närmast utströmningsområde nedströms. Man pekar på möjliga kartstöd och tar upp topografiska våthetsindex (TWI) då utströmningsområden ofta har högre TWI-värden än inströmningsområden.
Sakkunniga som stod för innehållet i yttrandet från SMHI
Niclas Hjerdt vid avdelningar Samhälle och säkerhet.
Vattenmyndigheterna
Vattenmyndigheterna för Bottenhavet, Bottenviken, Norra Östersjön och Södra Östersjön inkom med snarlika yttranden. Man har troligen haft en gemensam förlaga som anpassats. Vi har valt att lyfta fram några enskilda citat som åskådliggör vissa nyansskillnader. Huvudbudskapen är dock detsamma.
Vattenmyndigheten Bottenviken
”Vattenmyndigheten anser allmänt att det är bra att frågan om fosforretentionens betydelse utreds, och så vitt kunskapsläget medger, även hur fosforretentionen kan vägas in vid bedömning av en avloppsanläggnings påverkan på vattenförekomsternas ekologiska status. Vattenmyndigheten är intresserad av mer kunskap som medför rätt åtgärd på rätt plats.”
Vattenmyndigheten Bottenhavet
”Vattenmyndigheten anser att grundtanken i rapporten är god, men att kunskapsläget behöver förbättras för att få till stånd ett sådant verktyg som föreslås i rapporten.”
Norra Östersjön
”Sammantaget är det svårt att utifrån rapporten bedöma kunskapsläget och därmed är det svårt att avgöra möjligheten att bedöma retention för enskilda anläggningar. Vattenmyndigheten anser dock att det finns behov av mer forskning innan det är möjligt att använda kvantifierad retention i påverkansbedömning i enskilda fall på det sätt som föreslås i rapporten.”
Södra Östersjön
”Vattenmyndigheten anser att det finns behov av mer forskning innan det är möjligt att använda kvantifierad retention i påverkansbedömning i enskilda fall på det sätt som föreslås i rapporten. Även om kunskapsläget förbättras är det dessutom inte principiellt oproblematiskt att låta retentionen ingå vid bedömning av påverkan från enskild avloppsanläggning.”
Återkommande i vattenmyndigheternas yttranden
Man anser över lag att det är bra att frågan om fosforretentionens betydelse utreds och medger att nationella belastningsberäkningar ditintills inte tagit full hänsyn till fosforretention i mark på grund av att kunskapsläget inte medger kvantifiering. Vattenmyndigheten har ett givet intresse av att rätt åtgärd utförs på rätt plats.
Vattenmyndigheterna såg problem med att i bedömningen av anläggningens funktion räkna med retentionen som en del av anläggningen. Anläggningen blir då otydligt avgränsad, det går inte att kontrollera anläggningens prestanda med mätning och därmed äventyras en rättssäker tillståndsgivning. Att låta retentionspotential tillsammans med andra underlag ligga till grund för riskbedömningar anses däremot mindre problematiskt. Man anser att de lokala tillstånds- och tillsynsmyndigheterna i viss utsträckning redan gör bedömningar av omgivningens retentionspotential i den operativa tillsynen.
”Sammantaget är det svårt att utifrån rapporten bedöma kunskapsläget och därmed är det även svårt att avgöra möjligheten att bedöma retention för enskilda anläggningar.”
Man bedömer att underlagen inte är tillräckliga för att fullt stödja de slutsatser som görs i rapporten och menar att generella underskattningar av retentionen inte heller kan lösa detta problem. Man önskar fler och sentida referenser samt att författarnas antaganden tydliggörs bättre i relation till slutsatser från andra källor.
Vattenmyndigheterna uppmärksammar en rad punkter som bör beaktas. Här ett urval:
- Ta hänsyn till kumulativa effekter, t.ex. kluster av flera små avlopp som adderas i ett område över tid.
- Variation i belastning, framförallt fritidsboenden.
- Problematiskt att utgå från att fosfor ska fastläggas i mark då återvinning av den ändliga resursen omöjliggörs.
- Andra ämnen än fosfor och smittämnen bör också ingå i bedömningen.
Sakkunniga och chefer som stod för innehållet i yttrandet från vattenmyndigheterna
Bottenviken: Enhetschef Lisbeth Alkangas och Vattensamordnare Susanna Andersson.
Yttrande över rapporten Bedömning av självrening och retention i mark vid prövning av små avlopp – smittskydd och fosfor (dnr: 3279-2017)
Bottenhavet: Vattenvårdsdirektör Joakim Kruse, Vattensamordnare Erica Hasslar (föredragande) samt kommentarer från Emanuel Nandorf (Vattenmyndigheten), Pontus Ekman (Enheten för miljöanalys och viltförvaltning) och Majlis Bergqvist (Miljöskyddsenheten).
Yttrande avseende rapporten Bedömning av självrening och retention i mark vid prövning av små avlopp – smittskydd och fosfor – diarienummer 3279-17
Norra Östersjön: Vattensamordnare Mikael Gyllström.
Yttrande avseende rapporten Bedömning av självrening och retention i mark vid prövning av små avlopp – smittskydd och fosfor
Södra Östersjön: Vattenvårdsdirektör Irene Bohman och Are Vallin, samordnare.
Remiss om rapporten Bedömning av självrening och retention i mark vid prövning av små avlopp – smittskydd och fosfor
Research Institutes of Sweden – Jordbruk och livsmedel (RISE JoL)
Yttrandet från RISE värderade inte rapporten tillförlitlighet eller användbarhet likt övriga remissinstanser utan framförde i huvudsak frågeställningar och problematiserande frågor utifrån rapportens presentation av retention.
Man tyckte att det var bra att inta en konservativ hållning för att anta kvantifieringen av retentionen med tanke på att det innebär en stor förenkling av komplexa markprocesser.
”Vi tycker att detta synsätt är bra och likaså de resonemang som förs i rapporten kring svagheter i de antaganden som gjorts.”
Man önskade att det förtydligandes i rapporten att en rätt byggd anläggning är en förutsättning för att få den kvalitetskontroll och avgränsning som behövs för att få ett tillräckligt hälsoskydd.
Sakkunniga som stod för innehållet i yttrandet från RISE
Elin Ulinder, RISE Jordbruk och livsmedel (numera enheten Kretsloppsteknik). Remissvar från RISE JoL på rapporten ”Bedömning av självrening och retention i mark vid prövning av små avlopp – smittskydd och fosfor”, dnr 3279-2017
Svenska Miljöemissionsdata (SMED)
Ett citat som kan illustrerar SMED:s syn på markretention från små avlopp.
”Frågan som SMED ställer sig, är med vilken försiktighet man ska ansätta en potentiell markretention med det begränsade forskningsunderlag som finns i dagsläget; vilket tidsperspektiv som ska studeras eftersom viss forskning visar att en del av fastläggning av fosfor i marken är reversibel samt hur får man det rättssäkert.”
SMED ansåg för övrigt att rapporten utgör en omfattande sammanställning av den begränsade kunskap som finns tillgänglig om markretention från markbaserade små avlopp med fokus på fosfor och smittämnen. Man ansåg att rapporten väl beskriver de hydrogeologiska, markkemiska och biologiska processerna som är inblandade.
Man ansåg vidare att det föreslagna verktyget kan vara användbart för att bedöma enskilda markbaserade anläggningar men menar att de retentionsschabloner som anges som konservativa, och på vilka verktygets kvantifierade retention bygger på, är svåra att validera.
SMED tyckte att bedömningsverktyget kan vara ett användbart komplement till det GIS-stöd som tagits fram som stöd till kommunerna för prövning av små avlopp och för att bedöma skyddsnivå. Man påminner om att kunskapen om hur fosfor från avloppsvatten binds i mark är komplex och bristfällig och menar att det behövs mycket mer forskning för att kunna kvantifiera värden för fastläggning, fördröjning, av fosfor från behandlat avloppsvatten.
”Det författarna skriver skulle kunna vara korrekt men osäkerheten är väldigt stor.”
Yttrandet beskriver i text och schematiska bilder för hur markretentionen hanterats i den beräkningsmetodik för de storskaliga belastningsberäkningarna som SMED utvecklat. SMED betonar att utsläppen från de små avloppen hanteras som diffusa utsläpp likt utsläpp från till exempel jordbruksmark.
Sakkunniga som stod för innehållet i yttrandet från SMED
Mikael Olshammar (IVL), Hanna Gustavsson (SMHI) och Helene Ejhed (IVL). Yttrande över Bedömning av självrening och retention i mark vid prövning av små avlopp – smittskydd och fosfor
VA-guidens reflektion över remissvaren
Efter en genomgång av remissvaren är det tydligt att man ser rätt olika på hur osäkerheterna i frågan bör hanteras. När forskaren säger att det är för stora osäkerheter och för lite kunskap för att säkert uttala sig bör man fråga sig vilken grad av säkerhet som behövs för att bedöma påverkan, risken för påverkan, från en enskild avloppsanläggning. Det är viktigt att ställa sig frågan vad modeller och bedömningsverktyg ska vara till för.
SGU och SMHI såg positivt på den föreslagna modellen för att bedöma retentionspotential i mark. VA-guiden tolkar detta som att man ser tumreglerna för bedömning i det enskilda fallet som bättre än inga tumregler alls. Vattenmyndigheterna såg istället osäkerheterna som ett alltför stort hinder och menade att problemet med osäkerheterna inte kan kompenseras med försiktighet och marginal i tumreglerna.
Samtliga remissinstanser, förutom KTH, tyckte att det vore bra om retentionsfrågan utreddes mer eller att det forskades mer om den för att få en bättre uppfattning om små avloppens roll vad gäller bidrag till övergödningen.
När det gäller de nationella belastningsberäkningarna ser man inte hur markretentionen uttryckligen ska kunna kvantifieras. SMED undersökte möjligheten att ha med markretentionen i nationella belastningsberäkningar och kom fram till att det inte låter sig göras med dagens modeller. Det är i dagsläget en alltför komplicerad och komplex manöver. SMED menar ändå att de beaktat utsläpp från de små avloppen i sina modeller genom att dela in avrinningsområden i små delområden och addera avrinning utifrån mätningar och antaganden. SMED säger dock i rapporten SMED, Näringsbelastningen på Östersjön och Västerhavet 2017, PLC 7.
”Som nämnt ovan innehåller modellerna som används inom PLC en del generaliseringar och antaganden som gör att beräkningarna innebär osäkerheter om de nyttjas på en lokal skala.”
När till exempel en tillsynsmyndighet ska ta ställning till lämpliga krav på en enskild avloppsanläggning ska det göras en bedömning i det enskilda fallet enligt miljölagstiftningen. Även om SMED kommer fram till att de små avloppen bidrar med ca 200 ton fosfor till havsmiljön behöver man ändå göra en lokal bedömning av risken för negativ påverkan från just den aktuella anläggningen.
Kritik av rapporten eller kritik av utlysningens inriktning?
I flera yttranden framförs kritik och ifrågasättanden om att beakta retention som sådan i handläggningen av ärenden om små avlopp. Det vill säga att överhuvudtaget bry sig om vad som händer efter anläggningen samt att fosfor som fastläggs eller fördröjs efter anläggningens systemgräns är förlorad för återvinning till samhällelig produktion och därmed motverkar målsättningen om resurshushållning och hållbar utveckling.
Dessa invändningar är snarare en kritik av HaV:s utlysning med inriktning mot just retention än av rapporten i sig. Det är logiskt att rapporten inte fokuserar på hur behandlingssteg kan vidareutvecklas eller kompletteras för bättre prestanda då projektet som sådant handlade om smittskydd och retention efter anläggningen.
LTU, KTH och Vattenmyndigheterna ifrågasätter om markbaserade anläggningar överhuvudtaget har en plats i ett hållbart samhälle, apropå invändningarna om att fosfor förloras till omgivningen istället för att samlas in för återvinning. Detta är givetvis en intressant fråga. Projektet fokuserade framförallt på markbaserad teknik då den är den vanligast förekommande i Sverige idag och lär vara det för rätt lång tid framöver.
Rapporten tar sikte på vad som händer efter avloppsanläggningen och utgår från SMED:s antaganden om genomsnittlig reduktion. Huruvida avloppssystemen bör anpassas för att möjliggöra återvinning av fosforn, samt andra näringsämnen, i samhället är en angelägen fråga för alla tekniklösningar.
Vattenmyndigheterna sätter fingret på svårigheten att följa upp markbaserade anläggningar genom att mäta eller kontrollera utsläppshalter. Detta är dock inte en fråga som projektet fördjupade sig i då det som sagt lade fokus vid just möjlig retentionen efter själva anläggningen.
Vattenmyndigheterna ser förslagen i rapporten som problematiska då beaktandet av retentionen suddar ut gränsen för avloppsanläggningen och liksom inkorporerar i stort sett hela omgivningen. Däremot ses det inte som vidare problematiskt att bedöma risk utifrån GIS-karta och dess antaganden om belastning och värdering av risk. VA-guiden påminner om att bedömningen i det enskilda fallet kvarstår och bör inte baseras på enbart färg i kartskikt.
Relaterat
Markretention från små avlopp – en svår men angelägen fråga, oktober 2021
Öppet inlägg om markretention – självrening av fosfor och smittämnen, 2018
