I samband med att ett område ska planläggas för bostäder är det tänkt att marken att höjas för att slippa ta emot skyfallsvatten från en intilliggande åkermark. Vem ska avsätta mark för att hantera vattnet – lantbrukaren eller exploatören? Jonas Christensen, Ekolagen Miljöjuridik, svarar.
FRÅGA
Vi håller på att planlägga ett område för bostäder i anslutning till åkermark. I dagsläget rinner skyfallsvatten från åkermarken mot det tänkta exploateringsområdet. I samband med genomförande av planer avser dock exploatören att höja marken för att slippa detta. Resultatet blir då att bonden behöver minska sin odlingsyta för att klara att hantera skyfallsvattnet på sin mark. Bonden vill inte ha exploateringen där och har klagat på detaljplanen. Frågan är vem som ska avsätta mark för detta skyfallsvatten? Är det bonden som ska hantera/avleda det på sin mark eller behöver det ordnas en gemensamhetsanläggning på den planlagda marken för detta vatten? Skyfallsvattnet kommer endast från åkermarken i detta fall, övrigt skyfallsvatten från områden uppströms går inte via denna åker utan har en annan väg genom planområdet som vi har säkrat med planbestämmelser.
SVAR
Jag tolkar det som att vatten från lantbrukarens mark idag rinner med självfall, och att lantbrukaren inte har skapat någon avledning mot det område som nu ska exploateras. Det betyder att det är en naturlig avrinning från lantbrukarens åker, mot det område som nu ska exploateras.
En inledande fråga är om åtgärden i planområdet, dvs att höja marken för att bli kvitt översvämningsvatten, kan utgöra markavvattning. Jag tolkar juridiken som att det inte är markavvattning, se MÖD 2012:7.
Min uppfattning är att så länge som inte den angränsande markägaren leder sitt vatten till det område som avses att exploateras, utan det rinner med ett naturligt självfall, så kan man inte kräva åtgärder av grannen eller ta hans mark i anspråk. Min uppfattning är att åtgärderna för att skydda exploateringsområdet ska ske på den mark som ska exploateras. Mark för detta ändamål behöver då avsättas i detaljplanen. Vattnet ju måste ta vägen någonstans, och jag menar att man måsta avsätta mark på det exploaterade området för ett dike som kan leda bort detta vatten.
Det avskärande diket kommer då att skydda ett antal fastigheter från vatten, som alla alltså kommer ha nytta av diket. Organisationen runt diket och dess skötsel får då anordnas på olika sätt, bl.a. beroende på om det vatten som tillförs diket rättsligt sett utgör avloppsvatten eller om det ska anses vara vatten från en markavvattning. Beroende på hur denna fråga avgörs, ska avvattningen antingen hanteras som en gemensamhetsanläggning (GA) enligt anläggningslagen (1973:1149, AL) om det är avloppsvatten, eller som ett markavvattningsföretag enligt lag med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet (1998:812, LSV) för det fall det anses vara markavvattning.
Det är viktigt att man bildar detta markavvattningsföretag / GA i samband med fastighetsbildningen så att de fastigheter som sedan säljs redan då är deltagare och att diket redan finns där. Att försöka få till stånd ett bildande av en sådan organisation och att anlägga diket efter det att fattigheterna är sålda kommer nog vara omöjligt.
Det är alltid den enskilda myndigheten som självständigt utformar sina beslut, och som självständigt gör sina bedömningar och som ansvarar mot sina tillsynsobjekt och medborgare. VA-guiden AB, samt de experter som svarar på uppdrag av VA-guiden AB, friskriver sig från alla tänkbara anspråk till följd av olyckliga svar eller missförstånd. Experten har inget uppdragsförhållande till frågeställaren. Svaret är expertens egen uppfattning och representerar inte nödvändigtvis hens organisations eller VA-guidens ståndpunkt.
